Det är så lätt att säga att man hatar sitt liv, när det egentligen bara är sej själv man faktiskt hatar. Och känslorna. Dessa jävla äckliga känslor, skuggorna som drar förbi, hänger överallt. Begär, inre skrik, illamående och överkänslighet. 

På väg ner igen. Fuck.

I'm sorry so much, for bringing my own living hell to your door. 

Seg dag. Kom knappt upp ur sängen imorse, men lyckades på något vis komma iväg till stallet. Titan fick gå ut utan täcke för jag tänkte att han skulle rulla sej så jag får bort så mycket fällpäls som möjligt. Sticker upp ikväll igen och rider lektion, hade jag tänkt. Får sova en stund innan, äta gurka och dippa till frukost. Säkert stabilt. 

Bara orkar inte. Ovanligt? 

Hur gör man? 

It's just the end of the world..

Känslomässigt utmattad. Har gråtit större delen av kvällen, Hannes har fått stå ut med mej. Vi åt alldeles för mycket pizza, tittade på The Tourist och knäckte twisten med en gång. Hysteriska skrattanfall till HippHipp, och en jävla massa dilemma-snack. Och tårar. Vattenfall av tårar. 

Fyfan. Det är så fucked när det gör så äckligt ont, och allting bara kommer tillbaka. Hur det var, hur det kunde ha varit, vad som händer i framtiden. En del av mej vill bara springa tillbaka, samtidigt som den realistiska delen vet att det inte går. Inte nu. 

I wanna stand up, I wanna let go
You know, you know - no you don't, you don't