Känslomässigt turbulent natt och dag. Är totalt utpumpad av förvirrad längtan och gråt.

När man som mest tror att man är säker, så är det något som händer. Det var mitt eget fel, jag borde egentligen inte ha gjort det, men saknaden tog överhand. Nu är jag tommare än jag varit på länge. 

Måste ut med hunden, sen sova. Vill inte vara ensam här inatt. 

Inte så trött som jag kunnat vara, efter bara tre timmars sömn. Förvirringen är på max efter ett 4½-timmar långt telefonsamtal under natten. 

Tar det som det kommer, förändringar är ändå inte aktuella i nuläget. 

Ut till pållarna nu. 

Dom pratar om nåt underbart

jag är där och kan berätta

stort, större än jag nånsin trott

det snurrar i min skalle.