Dagens mantra på yoga camp var "I am alive", vilket initierade en hel del motstridiga känslor. Hur kan det ens vara nåt positivt? Hur skulle jag lyckas hitta något inom mej som vågade omfamna den meningen? Alla avslut jag kunde komma på var typ I am alive against my will, I am alive and it sucks osv. Till slut valde jag att avsluta meningen med I am alive .. and that's okay. Det var det bästa jag kunde åstadkomma idag.

Hade en galet lång och social dag igår. Emma var här sex timmar, vi lagade mat, lyssnade på musik och allmänt mös bara, nu innan hon åker och går den här terminen på ett gymnise i Madrid.

På kvällen sen lyckades Perlan få tag i mej på skype, till hans stora förvåning. Jag har envist ignorerat alla hans försök att få kontakt med mej senaste 1½ året, min ork har inte räckt. Missade samtal, olästa medelanden på facebook, sms och skype. Då är det på nåt sätt fint att han aldrig ger upp, dömer eller förväntar sej. Jag kan vara precis som jag är. Alltid. Vi pratade i över en timme, det fanns en del att ta igen, om en säger så. Har bestämt att jag ska börja spela WoW med dem igen, fast på privat server. Sen är han ju såklart en jobbig jävel som vill träffas också, så han kommer hit ikväll. Om jag inte avbokar dvs, får faktiskt se hur jag mår efter psyk i eftermiddag. 

Hade precis satt punkten efter förra meningen, när jag akut fick springa och ångestkräkas, så det är nog läge att lyssna på kroppen idag då. Vila. Om ett tag kommer Annikas syster hit och hämtar nycklarna som deras mamma lämnade här imorse. Jag orkar verkligen inte öppna känner jag, så lär hänga dem på dörrhandtaget när hon tar hissen upp.

I am alive, and that's enough. 

Det är så jädra fint att bo i samma hus som min finaste Annikabästis. Att bara kunna springa barfota genom källaren för att komma dit. Nu bodde jag visserligen bara 150 meter bort innan, men det här är awesome. Vi delar gård, delar tvättstugor, källare, grannar och springer ofta på varann. Vi två hemliga människor. Min käraste. 

Jag har helt glömt bort vad jag egentligen hade tänkt skriva i det här inlägget, så det får va som det är. Här är dessutom kallt som tusingen inne för att jag glömde stänga fönstret till balkongen inatt. Det hindrade inte mej från att yoga naken som vanligt, så nu e mina fötter is.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...