Idag kommer Xenit och Hannes, så nu är det slut på friden. En vecka med tjejmys och chill har gjort gott för både mej, Loppan och Calisi. Fast det ska bli rätt gött att få hem idioterna såklart. 

Jag har bott i duschen nu, så fönstrena immat igen.

Jag valde medvetenhet imorse, och ironiskt nog sitter jag här och klunkar i mej sprit. För att jag inte ger ett enda fuck.  För att här inte finns någon annan verklighetsflykt att rymma ifrån. As easy as to fall. 

Ge mej lite gift, lite sex, få mej att lyfta golv. 

Efterkonstruktionen/rättfärdigandet fem minter senare blev: Jag dricker det sista av farmors smirnoff apple, för att hylla två vackra varelser som är på väg att sluta upp med henne i evigheten. Min ena väns bästa vän, och min andra väns svärfar.

Så går en själ ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. 

...och jag ska veta att jag lever. Jag ska älta alla själar som försvunnit, när det skulle varit jag. Jag vill ju inte ens detta? Kan inte folk som faktiskt vill fortsätta leva få göra det då, om vi nu ändå är så många som inte vill? 

Det fungerar ju inte så, har jag märkt. Inte ens när en är borderlinepatient - de mest suicidala av alla.

Nu för tiden är det mest samvetet som styr vad som hända med mej. Vill inte såra fler människor, orkar inte. Klyver ingen hud, skadar ingenting som syns. Så många rädda, besvikna, hjälplösa ansikten jag sett genom åren när det lugnande blodet avlöst paniken. Det bor en längtan i mej, men den är inte korrekt. Den är sjuk, den passar inte in. Skadad, trasig. Jag vill inte samma sak som ni andra, jag vill andra saker. Jag vill springa fritt, kuta tills benen viker, tumla ner för ett stup, landa i ett vattenfall, kravla mej upp på land, slickas av solen i tre timmar innan jag kryper tillbaks genom taggbuskar till mitt hem i ingenstans. Jag ska bo i Merlins torn, från Svärdet i Stenen, ett luftslott där jag kan ställa kastruller för att fånga regnet som tränger genom taket. Kasta pappersflygplan, vara en ekorre. 

Jag hör inte hemma här. Jag kräver sagor och enhörningar, regnbågar, magi, underland och andetag. 

Livet borde alltid vara yoga på en veranda i Sydafrika. Vid flodbanken, där savannlivet kommer för att dricka tidiga mornar. Det var det vackraste jag nånsin känt. Stillheten, ljuden av fåglar och insekter som sköljde genom kroppen som tröstande energi. 

Asfalt och betong kommer aldrig vara vackert i mina ögon, hur tjusigt belyst eller väl format det än tycks vara. Jag måste bort härifrån. 

...but the only bags you've got packed, are underneath your eyes. 

Dagens mantra på yoga camp är "I choose". Videon hängde sej lika ofta som min hjärna, så jag såg det som ett tecken på att jag behövde ta en stunds skriv för att få ordning, struktur, lugn.  

Känslorna river sönder Inombords och skrämmer tankarna på flykt. Som en flock upprörda fåglar i storm, kastas de fram och tillbaka så att det är omöjligt att avgöra vilken som är vilken. 

Alla små ord som skrämt upp hopplöshet. Allt jag trott på. "Du är giftig, Mia" ekar ändlöst tillsammans med sånt som uppenbarligen inte gått in. "Du kan inte bara lämna folk och sen storma tillbaka in i deras liv och röra upp en massa gamla känslor". Jag gör mitt fucking bästa för att få ordning på mej, men jag kan inte hjälpa att världen gjort mej såhär. Att det inte finns någon plats för sånna som mej, att jag känner för mycket, att jag alltid hittar någon att ha sönder. 

You see, her confidence is tragic

but her intuition magic. 

(and the shape of her body, unusual)

Jag vet inte hur en gör, särskilt inte nu när jag faktiskt vet att mina feels är så mycket större och intensivare än andras. Att vad jag känner alltid är så mycket mer än vad de gjort. Att jag slukas upp i stundens känsla, den slår ut mitt logiska tänkande, suddar ut mina val, försätter mej i mental paralys. Som kind emot kind, när jag vill ha allt emot allt. Som att ge hela armen till någon som bara bad om lillfingret. 

Det finns människor min själ dras starkt till, en längtan efter att dela mentalt utrymme, att stjäla tankar, lirka fram känslor i ljuset, ge uttryck åt sånt som ingen visste fanns. Leenden och bekymmersrynkor som etsat sej fast på näthinnan, brännmärkt mitt hjärta. Men jag fyller ingen funktion i hela människors liv. Tar mer än jag nånsin kan ge. 

Mina intentioner tycks alltid själviska, det är för min egen skull jag vill älska, drömma, finnas. I kölvattnet lämnar jag allt som fallit där jag gått. Dansar i askan från alla broar jag bränt, rör mej världsvant bland känslor jag känner igen.

Nu har jag suttit, naken, på yogamattan och skrivit det här inlägget i en timme. Det är kallt, mitt te har svalnat helt, men jag andas igenom kylan som den luftbändare jag innerst inne är. Omfamnar gåshuden, känner mej vid liv. Inombords tar form i bilder istället för skrik. Jag är redo. I choose. Let's yoga!

Namasté.