Jag gillar ändå min kropp nu. Den är smalare än den nånsin varit, låren slår inte  ihop när jag går, inget fett som fladdrar runt när jag rör mej och jag har alltid önskat mej synliga nyckelben. Kan inte längre luta mej på magen när jag böjer mej fram, sittandes. Jag rör mej fritt och flytande nu när jag fått rutin på yogan också, är fri från socker, koffein och nikotin. Jag är redo att fortsätta min inre resa framåt.

Det känns najs. Det enda som inte känns najs, är folk som säger att en är för smal. Jag vet om det, men det är inget jag kan styra över för tillfället. Hade jag gått upp till typ 58 kg hade det varit alldeles utmärkt, men nu har jag istället gått ner ytterligare ett halvt under julen. Så kluvna känslor inför det. Huvuddunk eller ärevarv? Omöjligt att veta. 

Alltså är det ju bra att jag inte träffar så mycket folk nu då. 

AAARRRGHHHH nu står det fcking mat som är färdig i mikron och hånar mej för att den behöver/ska/vill ätas. Förbereder mej för inre stid. 

MEN! Nu ska jag se första avsnittet av sista säsongen American Idol, och är SÅ HIMLA FUCKING SUPERTAGGAD över detta!!! Extra boost att fantastiska Jax från förra säsongen släppte sin första singel igår. Kommer få i mej maten av bara farten, bestämmer jag nu. 

Dagens mantra på yoga camp var "I am alive", vilket initierade en hel del motstridiga känslor. Hur kan det ens vara nåt positivt? Hur skulle jag lyckas hitta något inom mej som vågade omfamna den meningen? Alla avslut jag kunde komma på var typ I am alive against my will, I am alive and it sucks osv. Till slut valde jag att avsluta meningen med I am alive .. and that's okay. Det var det bästa jag kunde åstadkomma idag.

Hade en galet lång och social dag igår. Emma var här sex timmar, vi lagade mat, lyssnade på musik och allmänt mös bara, nu innan hon åker och går den här terminen på ett gymnise i Madrid.

På kvällen sen lyckades Perlan få tag i mej på skype, till hans stora förvåning. Jag har envist ignorerat alla hans försök att få kontakt med mej senaste 1½ året, min ork har inte räckt. Missade samtal, olästa medelanden på facebook, sms och skype. Då är det på nåt sätt fint att han aldrig ger upp, dömer eller förväntar sej. Jag kan vara precis som jag är. Alltid. Vi pratade i över en timme, det fanns en del att ta igen, om en säger så. Har bestämt att jag ska börja spela WoW med dem igen, fast på privat server. Sen är han ju såklart en jobbig jävel som vill träffas också, så han kommer hit ikväll. Om jag inte avbokar dvs, får faktiskt se hur jag mår efter psyk i eftermiddag. 

Hade precis satt punkten efter förra meningen, när jag akut fick springa och ångestkräkas, så det är nog läge att lyssna på kroppen idag då. Vila. Om ett tag kommer Annikas syster hit och hämtar nycklarna som deras mamma lämnade här imorse. Jag orkar verkligen inte öppna känner jag, så lär hänga dem på dörrhandtaget när hon tar hissen upp.

I am alive, and that's enough. 

Det är så jädra fint att bo i samma hus som min finaste Annikabästis. Att bara kunna springa barfota genom källaren för att komma dit. Nu bodde jag visserligen bara 150 meter bort innan, men det här är awesome. Vi delar gård, delar tvättstugor, källare, grannar och springer ofta på varann. Vi två hemliga människor. Min käraste. 

Jag har helt glömt bort vad jag egentligen hade tänkt skriva i det här inlägget, så det får va som det är. Här är dessutom kallt som tusingen inne för att jag glömde stänga fönstret till balkongen inatt. Det hindrade inte mej från att yoga naken som vanligt, så nu e mina fötter is.