Dagens mantra på yoga camp är "I choose". Videon hängde sej lika ofta som min hjärna, så jag såg det som ett tecken på att jag behövde ta en stunds skriv för att få ordning, struktur, lugn.  

Känslorna river sönder Inombords och skrämmer tankarna på flykt. Som en flock upprörda fåglar i storm, kastas de fram och tillbaka så att det är omöjligt att avgöra vilken som är vilken. 

Alla små ord som skrämt upp hopplöshet. Allt jag trott på. "Du är giftig, Mia" ekar ändlöst tillsammans med sånt som uppenbarligen inte gått in. "Du kan inte bara lämna folk och sen storma tillbaka in i deras liv och röra upp en massa gamla känslor". Jag gör mitt fucking bästa för att få ordning på mej, men jag kan inte hjälpa att världen gjort mej såhär. Att det inte finns någon plats för sånna som mej, att jag känner för mycket, att jag alltid hittar någon att ha sönder. 

You see, her confidence is tragic

but her intuition magic. 

(and the shape of her body, unusual)

Jag vet inte hur en gör, särskilt inte nu när jag faktiskt vet att mina feels är så mycket större och intensivare än andras. Att vad jag känner alltid är så mycket mer än vad de gjort. Att jag slukas upp i stundens känsla, den slår ut mitt logiska tänkande, suddar ut mina val, försätter mej i mental paralys. Som kind emot kind, när jag vill ha allt emot allt. Som att ge hela armen till någon som bara bad om lillfingret. 

Det finns människor min själ dras starkt till, en längtan efter att dela mentalt utrymme, att stjäla tankar, lirka fram känslor i ljuset, ge uttryck åt sånt som ingen visste fanns. Leenden och bekymmersrynkor som etsat sej fast på näthinnan, brännmärkt mitt hjärta. Men jag fyller ingen funktion i hela människors liv. Tar mer än jag nånsin kan ge. 

Mina intentioner tycks alltid själviska, det är för min egen skull jag vill älska, drömma, finnas. I kölvattnet lämnar jag allt som fallit där jag gått. Dansar i askan från alla broar jag bränt, rör mej världsvant bland känslor jag känner igen.

Nu har jag suttit, naken, på yogamattan och skrivit det här inlägget i en timme. Det är kallt, mitt te har svalnat helt, men jag andas igenom kylan som den luftbändare jag innerst inne är. Omfamnar gåshuden, känner mej vid liv. Inombords tar form i bilder istället för skrik. Jag är redo. I choose. Let's yoga!

Namasté.  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...