Idag kommer Xenit och Hannes, så nu är det slut på friden. En vecka med tjejmys och chill har gjort gott för både mej, Loppan och Calisi. Fast det ska bli rätt gött att få hem idioterna såklart. 

Jag har bott i duschen nu, så fönstrena immat igen.

Jag valde medvetenhet imorse, och ironiskt nog sitter jag här och klunkar i mej sprit. För att jag inte ger ett enda fuck.  För att här inte finns någon annan verklighetsflykt att rymma ifrån. As easy as to fall. 

Ge mej lite gift, lite sex, få mej att lyfta golv. 

Efterkonstruktionen/rättfärdigandet fem minter senare blev: Jag dricker det sista av farmors smirnoff apple, för att hylla två vackra varelser som är på väg att sluta upp med henne i evigheten. Min ena väns bästa vän, och min andra väns svärfar.

Så går en själ ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. 

...och jag ska veta att jag lever. Jag ska älta alla själar som försvunnit, när det skulle varit jag. Jag vill ju inte ens detta? Kan inte folk som faktiskt vill fortsätta leva få göra det då, om vi nu ändå är så många som inte vill? 

Det fungerar ju inte så, har jag märkt. Inte ens när en är borderlinepatient - de mest suicidala av alla.

Nu för tiden är det mest samvetet som styr vad som hända med mej. Vill inte såra fler människor, orkar inte. Klyver ingen hud, skadar ingenting som syns. Så många rädda, besvikna, hjälplösa ansikten jag sett genom åren när det lugnande blodet avlöst paniken. Det bor en längtan i mej, men den är inte korrekt. Den är sjuk, den passar inte in. Skadad, trasig. Jag vill inte samma sak som ni andra, jag vill andra saker. Jag vill springa fritt, kuta tills benen viker, tumla ner för ett stup, landa i ett vattenfall, kravla mej upp på land, slickas av solen i tre timmar innan jag kryper tillbaks genom taggbuskar till mitt hem i ingenstans. Jag ska bo i Merlins torn, från Svärdet i Stenen, ett luftslott där jag kan ställa kastruller för att fånga regnet som tränger genom taket. Kasta pappersflygplan, vara en ekorre. 

Jag hör inte hemma här. Jag kräver sagor och enhörningar, regnbågar, magi, underland och andetag. 

Livet borde alltid vara yoga på en veranda i Sydafrika. Vid flodbanken, där savannlivet kommer för att dricka tidiga mornar. Det var det vackraste jag nånsin känt. Stillheten, ljuden av fåglar och insekter som sköljde genom kroppen som tröstande energi. 

Asfalt och betong kommer aldrig vara vackert i mina ögon, hur tjusigt belyst eller väl format det än tycks vara. Jag måste bort härifrån. 

...but the only bags you've got packed, are underneath your eyes. 

 

Johan

12 januari 2016 20:23

Jag har tänkt på dig de senaste åren. /en vän från förr

http://Instagram.com/johanstickar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...