I september förra året, var jag, Xenit och Sting med när en bekant spelade in en liten informationsfilm om hundträning med progressiv förstärkning. Nu var allt färdigklippt, och igår var det premiärvisning hemma hos Marie. 

Jag hade laddat i två dagar inför att gå ut i offentlighetenoch faktiskt umgås med flera människor som jag mer eller mindre inte känner. Sju-åtta hundnördar, majoriteten veganer och tre hundar var ändå bäddat för succé. Xenit är besatt av Marie's Ziggie, så han fick sitta med mej hela kvällen, istället för att springa och hetsjucka. Tönnis. 

Filmen var bra, fikat gott, människorna snälla och gulliga. Jag hade en plan för hur jag skulle hantera uppkomna situationer, men lyckades inte följa den helt. Missade att jag skulle suttit på golvet med Xenit, då hade han kommit till ro bättre, men min hjärna funkade ju såklart inte helt hundra. Alltså ska jag inte vara så hård mot mej själv över det.

Det pratades om att åka till Käglinge idag, och då lät det som en bra idé, men insåg när jag vaknade imorse att det skulle va overkill med två dagars umgänge. 

I skrivande stund är jag hos mamma och pappa. Mitt bredband (och tv) har varit av sen igår morse, av okänd anledning, och jag har inte orkar bry mej om det, så gick hit för att tanka ner lite att kika på idag. Två avsnitt American Idol t ex. Gick på spillepengen med mamma och hundarna förmiddags, och nu sitter jag bara här och väntar på att jag ska orka resa mej ur fåtöljen och traska mej hemåt. Det är ju världens längsta tvåhundra meter hem. Liksom.

Mitt ryggslut är ontigt idag, yogan blev jobbig imorse. Jag är trött. Jag ska gå hem. Snart. Nu? Kanske. 

Har ju faktiskt fått ner de två första avsnitten av nya serien Shadowhunters, baserad på Mortal Instrumentsböckerna, så e psyyyyched över det, så nu ska jag gå. 

Skoja, skulle tydligen klippa pappa först så det dröjer en kvart till. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...