En ridtur i skogen tillsammans med Annica idag. Hon på Titan och jag på Roy. Vi undslapp regnet helt och hållet, skrittade mest och njöt av omgivningarna. Jag var nästan helt säker på vart vi skulle ... men så kom det ett vägskäl. Det var snårigt som tusan och jag trodde vi skulle till vänster, men Roy var helt säker på att det var höger. Stigen till vänster såg obekant ut, så Roy fick sin vilja igenom. Vid nästa ställe lät jag honom välja helt själv, och litade sen på att han visste resten av vägen hem. Det gjorde han också. Om jag hade fått bestämma hade vi säkert irrat runt i skogen fortfarande. Roy fick en hedersmedalj och nyckeln till staden för sin insats. 

   Annica på Titan :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...