Ser mej omkring, rummet är klart. Ser tydligt konturer och färger. Morgonrocken på kroken, cycaspalmen i fönstret och den tända sänglampan Spindelros. 

Problemet är inte det som finns - det finns alltid där, syns allt, finns alltid. Det är den lilla världen i bröstkorgen som gör nätter som denna extra långa:

Som en tjock dimma som tränger in i alla mynningar och lägger sej som ett hölje över allt man trodde man visste.

Famlar runt i blindo efter en kontur, något bekant, vad som helst. Det är lätt att marken försvinner under fötterna när orden inte blir rätt, när det som förväntas inte kommer fram... 

Annorlunda.

Som en tjock dimma som döljer allt man försöka greppa efter, medan det flyter längre bort. Någon hickar till. Skräcken blir irrationell när inget syns, och ur den kommer paniken - den utmattande paniken - som gör vem som helst till ett litet, litet barn. 

Det är där allt börjar - och där allt slutar. Vi bär alla på tyngre bördor än andra ser.

Det har varit en intensiv vecka. Humöret har varit toppar och dalar, och nu när allting faktiskt lossnat lite kommer utmattningen ikapp. Släppte ut Titan på betet igår. Det var en otrolig befrielse att se honom gå ut till dem andra hästarna och rulla sej efter fyra dagar i box. 

Idag fick jag dessutom klartecken från min hyresvärd att börja mina försök att genomföra "Operation lägenhetsbyte". Ännu en tid i ovisshet väntar mej nu, men jag ska nog reda ut det, kanske. 

Idag var dessutom sista jobbdagen på ett tag, för nu har jag två veckors semester. Jag vet att jag inte jobbar så mycket, men det har varit påfrestande för huvudet de senaste månaderna. Mycket onödiga energier som spillts. 

Jag har dessutom sått två krukor svartöga ikväll. Vita i den lite större och "african sunset" i den lite mindre. Undrar bara om de faktiskt kan bli fina i ett norrfönster såhär på sommarkvisten? Min vision är att få en lägenhet med balkong i söderläge, där jag kan odla mångfärgade svartöga i amplar..