En ridtur i skogen tillsammans med Annica idag. Hon på Titan och jag på Roy. Vi undslapp regnet helt och hållet, skrittade mest och njöt av omgivningarna. Jag var nästan helt säker på vart vi skulle ... men så kom det ett vägskäl. Det var snårigt som tusan och jag trodde vi skulle till vänster, men Roy var helt säker på att det var höger. Stigen till vänster såg obekant ut, så Roy fick sin vilja igenom. Vid nästa ställe lät jag honom välja helt själv, och litade sen på att han visste resten av vägen hem. Det gjorde han också. Om jag hade fått bestämma hade vi säkert irrat runt i skogen fortfarande. Roy fick en hedersmedalj och nyckeln till staden för sin insats. 

   Annica på Titan :)

Ikväll har jag och Annika trasslat oss runt en synnerligen avancerad kvällsrunda. Hon var nämligen tillräckligt begåvad för att ta med sej ett paraply. Eftersom jag inte är så begåvad att jag ens äger ett paraply, så försökte vi tränga ihop oss under hennes. Detta innefattande en del problem: 
* Vi hade var sin hund med oss. Vare sej Loppan eller Jazz är av typen som gärna håller sej på en sida (säkerligen dessvärre pga bristande disciplin). Trassligt värre. 

* Loppan ville också gå under paraplyet, så hon försökte nästla sej in mellan oss i tid och otid.

* Annika höll i paraplyet. Jag är väl sådär en halvmeter längre än henne. Jag misslyckades med försöket att bära det med min svaga vänsterhand, och eftersom vi redan var blöta på våra respektive yttersidor kändes det värdelöst att byta plats.    

Efter att till slut ha kommit hem (hyfsat torra, trots allt) och torkat blötdjuren, slank jag in till henne på en kopp välbehövligt kaffe.

Det har blivit lite av en tradition på våra kalas att min kusin Ann-Sofie, på eget initiativ,  håller spontana tal. Hade glömt att jag lyckats fånga ett av dessa fantastiska tal på film. Här på min födelsedag. 

Ja, det är min kära mamma som utbrister "neej!" när det nämns att jag alltid varit trevlig. Jag lovar att inte säga några snälla saker om henne ifall jag någonsin ska hålla tal.