Utan vare sej våg eller måttband är det svårt att avgöra om man gör några framsteg i sin viktnedgång. När ens kusin utbrister "Hur mycket har du gått ner egentligen?!" så kan man anta att man är på rätt väg. 

Om jag hade haft en tv så hade jag kunnat använda wii fit, men nu har jag ingen tv. 

Ett bra knep är att inte tvätta sina jeans. Det är alltid en letdown att ta på sej nytvättade jeans, för innan man tvättade dem var man glad för att de satt ganska så löst, men när man sen ska dra dem på sej när de är rena, så är de nästan för små. Riktigt trist läge, så jag får väl skaffa mej en våg. Eller ett måttband? 

För några veckor sen försökte jag jogga tillsammans med Zolle. Vi tog oss runt nästan en kilometer, under högljudda protester, klagande och frustande från mej. 

Idag fick jag av någon outgrundlig anledning för mej att det skulle vara skönt att jogga en sväng. (Har ingen aning om var denna tvivelaktiga insikt kom ifrån, så jag antar helt enkelt att det berodde på tillfällig påhälsning av någon sorts kroppövertagande alien.) Sagt och gjort, tog med Loppan ut och joggade till min egna förvåning 2,4 km! 

Ja, nu fick jag det att låta som om det var lätt som en plätt. Det var det givetvis inte, men eftersom jag inte hade någon att gnälla och skylla på den här gången, så fick jag vackert lida mej igenom rundan. Min enda räddning var Loppans kissepauser, annars hade jag kollapsat nån stans på Södra Virvelvägen. 

I vilket fall som helst så klarade jag det. Jag önskar jag kunde säga att jag känner mej som en ny människa, men det gör jag inte. Det enda som känns nytt är svett och värk i benen. 

Nu har jag eftersvettats klart, så jag antar att det är dags att gå och duscha.

...och låta bli att äta den sista biten kladdkaka från igår. 

Mormor ringde och frågade om jag ville dansa med henne. Blev lite ställd och undrade vad som nu var i görningen när jag hör min störda kusin skrika i bakgrunden: "NEJ, MED MEEEJ!!!"

Så egentligen var frågan ifall jag ville komma över, eftersom kusinis var där och skulle sova. Yezbox! Ska bara tvätta klart mina två halva maskiner tvätt (blir inte mycket mer på två veckor när man bara går hemma)  och duscha,  sen tar jag min hund och min mensvärk och cyklar de 800 metrarna det är dit. 

     .

Distans är vår enda chans.

Lyssnar på Krunegårds nya album, och första låten går rakt in i hjärtat, skär igenom alla murar och spränger allt fult. Det är så här det ska vara. Det är den här känslan jag vill ha, alltid. Naket och sårbart. 

Det är kärlek. 

Min vän Hannes är på väg hit för att hämta mej. Vi ska hem till honom och äta påskpizza och kolla nya säsongen Game of Thrones. Påskpizzan är månadens pizza på "vår" pizzeria, och det är ägg och majonnäs på den, så det kan bli en intressant upplevelse... 

Är faktiskt ganska pepp på livet idag. Konstig känsla, när man inte har den så ofta. 

Eftersom det är så svårt att ta sej igenom vardagen i de här tiderna av depessionssvackor, så har jag tagit fram ett system. Det heter "todays task", och innebär att jag varje dag ska göra någonting som jag behöver göra, utöver det jag absolut måste. Sen kan jag klappa mej på axeln och känna mej nöjd med dagen, och så behöver jag inte känna en massa stress över att jag skjuter upp saker. 

Givetvis sköter jag djuren, och jag stiger upp på morgonen och går till jobbet, men det är det enda självklara. Igår loggade jag in på internetbanken och betalade kursavgiften till rallylydnaden som börjar nästa vecka. Klapp på axeln för det. Så framöver så kommer rallyn att vara stående "todays task" varje torsdag. Imorgon är det tvätt som står på schemat, och eftersom det är en sån stor uppgift så har jag prutat lite på dagens uppgift, så det är klippa Loppan & Calisis klor. Fredag dammsuga, och lördag gå på påsklunch med familjen. 

På så sätt så känns kanske inte livet riktigt lika tungt, och allt som blir gjort utöver detta är jättebouns. 

Nu har jag t ex ringt ett viktigt samtal. Det var inte "todays task", alltså får det en större klapp på axeln. Nu svarade visserligen inte personen i fråga, men jag ringde i alla fall, så ringer hon väl tillbaka.

Den största utmaningen är inte tycka att detta är löjligt. Jag vet att man BORDE klara av sånna enkla saker.. det gör jag faktiskt också för det mesta, men svackorna är som de är..  

Mitt första körkortsår kan enkelt sammanfattas i ett ord: Skräck!!

När den första månaden gått, hade jag kvaddat mina föräldrars bil två gånger - och riktigt ordentligt. (Oljetråget läckte som ett såll, hela underredet var trasigt och jag vill inte ens veta hur ont den stackars bilen måste ha haft. Hur det hela gick till är dock en så pinsam historia att den förmodligen aldrig kommer att berättas här.)

Jag är rädd för allt, utom att köra fort. Jag är skiträdd för att svänga vänster. Både i stan och på landsväg. Jag är rädd för att fickparkera, och för att parkera mellan två bilar, eller om man måste svänga höger för att parkera brevid en bil. Jag är också rädd för att backa, köra i trånga utrymmen eller i rusningstrafik, starta i uppförsbacke och för att jag ska råka köra över någons fot om de står för nära vägen. 

Eftersom jag är rädd för att köra genom västkustrondellen pga att lastbilarna kör som idioter där, så kör jag nu ett annat håll till jobb. 

Mörkerkörning är en annan sak jag är rädd för, likaså att köra mammas cabbe (mazda miata). Skiträdd. 

Men jag har hört att man ska se rädslan i vitögat, eller vad det heter, så jag kör på och hoppas på att bilen ska hålla ett tag till. 

... Tanka! Det tycker jag också är läskigt.