Så lite som två bröstkorgar som möttes, med kläder och allt, inget märkvärdigt. Mitt hjärta brast för två sekunder innan jag lyckades hämta mej igen. (Jaha, tack tack, jag vet - men ge mej mer!)

Så tråkigt att det blev som det blev den där gången - dem där gångerna! Alla jävla gånger. Nåt gick sönder. Något föddes, något dog och någonting uppdagades och kastades i ljus. Och när du lät mej veta hur du ville ha ditt liv, var cirklarna tyvärr redan slutna. 

Jag vet att jag befriade oss, och att det var rätt att göra. Det var rätt väg att gå. Den enda vägen.

Sen säger jag att ingenting finns kvar - man ljuger så man tror sej själv. Det är aldrig ingenting, kanske bara inte tillräckligt. Hur svårt kan det vara att låta bli att falla rakt in i så mörka ögon? Hur skrämmande det än kan te sej, så tjänar det ingenting till att frukta passion. Det enda som krävs är en gnutta kontroll - och det har jag nu. 

Jag vill inte såra dej mer än jag redan gjort,

men skulle det ändå ske så ta och skyll dej själv.. 

Du varnades från första kyss!