Aarghh, det jävla illamåendet vill inte dra åt helvete. Lever mitt liv med skräckblandad förtjusning, men för tillfället är det mest bara jobbigt. Sovit bort eftermiddagen på soffan. Pendlar mellan sinnesstämningar, tankegångar - acceptans, desperation, hopplöshet, eufori. Paradox. Dum i huvudet.

Why are you so far away?

Why won't you ever know that I'm in love with you?

"Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans." Skölja bort äckelkänslorna med hett vatten, låta mascaran svida i ögonen, bränna skinnet rött.  

Snälla, vem tror du att du är? Uppgiven.... 

Från genombrott till sammanbrott, det går så fort. 

(Den enda jag lyckas lura är fan mej själv. Patetiskt.)

Man försöker alltid vara så jävla stark och duktig, och jag tänker att jag skulle klara av den där cellförändringsoperationen med lätthet. Blev inte riktigt så.. Finns få saker som får en att känna sej så utsatt! Sjukt obehagligt, och världens gulligaste sköterska höll mej i handen och torkade mina tårar. Man får inte vara så jävla vek! Alldeles för mycket att relatera till. 

Nu har jag gjort allt jag skulle göra idag. Operation, telefonsamtal och så kaffe hos min-bästavän-Annica. Har till och med ätit, och nu sitter jag och lyssnar på Bob Hund, upcurlad i datorstolen och tänker mer än jag borde. Hjärnan får inte vila en minut när det är såhär. Fast det är ändå fint, på ett lite quirky sätt. Jag gillar't!

The smell of you in every single dream I dream...