Så tömd på energi att jag börjat frysa. Panikkänslorna har släppt, men trycket över bröstet är kvar, det är fortfarande tungt att andas. Känslostorm. Ångest. Helvete. 

Ur högtalarna strömmar Imperiet - Kriget med mig själv. Lite sådär pseudodestruktivt. 

Jag vet att jag inte kommer kunna somna, jag känner det. Inatt hade jag mycket märkliga mardrömmar om dvärgar, mopsar och byggarbetsplatslabyrinter. Det var många år sedan jag hade någon sån här period, och jag kan aldrig bestämma mej för vad som är värst - mardrömmarna, eller att ligga och vrida sej sömnlös i sängen. 

En sekund av evighet, och rädslan styr. Någon gång måste det ju ändå bli en ny dag så livet kan fortsätta. 

Jag hoppas så innerligt att det bara är medicinerna, att det kommer gå över när jag ätit dem en tid. 

Äckligtäckligtäckligtäckligt. 

Och nån stans ikväll så slog det på igen, som att trycka på panikknappen. Känner signalerna så tydligt, hur elden sprider sej under huden, pulsen ökar och bröstkorgen pressas ihop. Tunnelseende och tom blick. 

Jag tror inte längre att jag ska dö, så van har jag blivit nu efter tolv år med känslan, men jag är ändå rädd. Rädd för andra saker. Rädd för att tappa kontroll. 

Det enda som fungerar som det ska, är tankarna och fingrarna i princip, vilket gör att det fortfarande är lätt att skriva. Prata är snudd på omöjligt, om jag öppnar munnen riskerar jag att tappa kontroll på andningen och börja hyperventilera. Tony på BUPs slutenavdelning lärde mej att andas i kvadrat, och så länge jag har det under kontroll så tar jag mej igenom. Minsta felsteg i andningen gör att allt faller som ett korthus. 

Jag orkar inte. 

Vart kom all denna glädje ifrån? Mellan den senaste veckans svackor har jag sprudlat. Den fanns väl gömd där nån stans i hjärttrakten antar jag. Toppar och dalarna har varit just det - toppar och dalar! Hänger knappt med, men det gör ingenting. 

Idag fejas det. Mina nya iittala-ljushållare har kommit upp i fönsterkarmen i sovrummet. Calisi har grova dampryck och dundrar omkring i lägenheten utstötandes kuttrande läten. Grannarna spelar magdansmusik(?) som jag överröstar med Bob Hund, Snook och The Cure. Har köpt en brownielängd på seveneleven som ska få agera kaffebröd när mamma, pappa och farmor kommer förbi senare. Pratat i telefon med Hannes och Annica. Fyfan vilken vacker dag. Vilken vacker värld, vilket vackert liv.