Aarrgh, pallar inte att sömnproblemen kommer smygande igen. Spenderade gårdagkvällen i soffan, ängslig. Tänker för mycket, har för mycket ångest, är för trött, för rädd. Skjuter upp medicinstarten till på söndag, fortfarande ont imagen av rädslan för ingångsbiverkningar. Vet att det bara är tillfälligt, men jag är bara rädd för allt, som alltid. 

Vaknat flera gånger inatt, borde ha sörplat i mej ett glas theralen, men som vanligt var klockan för mycket när jag kom på det. Jag klarar mej, man lär sej absorbera känslorna. Hellre känna för mycket än ingenting alls, det konstaterade jag för många år sen. 

Hoppas på lite glädjeämne idag, om inte kommer nog kraschen kännas lite mer än den faktiskt borde. Hänger löst. 

I want to feel the end, and to enjoy the consequence.