Bedöva med Phoenix - Lisztomania och billigt vin. Det blir kanske lättast så? 

(Utan att tänka på hur mycket man hatar sej själv när man säger "du behöver inte förklara", bara för att man är för svag för att höra sanningen.)

Försöker låta bli att tänka så mycket, men jag har ju inte så mycket att göra. 

De senaste dagarna har dödat, krossat och ätit mej. Jag trodde verkligen inte att jag skulle låta mej gå sönder på det här viset, men hur förbereder man sej på sånt? Varje ljud, varje rörelse, allt som syns är förtvivlan. 

Allt är mitt eget fel, mina murar var för bräckliga och plötsligt hade jag glömt bort det gamla löftet till mej själv. 

Så jävla korkad. Hur kan man vara så paranoid och samtidigt så jävla naiv och blåögd? Hur kan man låta sej själv släppa taget? Min dumma lilla hjärna inbillade sej att man skulle kunna landa mjukt trots att det enda som fanns var spjut och sten. 

FanfanFAAN!!!

Kan man sparka sej själv i huvudet? Går hem till Annica istället <3