Har klarat kvällen utan att tänka ner mej i träsk. Ångesten är vad den är, men den hålls åtminstone i schack om jag inte låter den styra tankarna också. Duktig chey. 

Imorgon är en ny dag att klara av. Limhamnsfältet med mina gulliga kollegor på dagen, sen kommer Annica hit och koppar kaffe. 

Mitt hår kan vara det risigaste och tråkigaste jag sett på mycket länge. Bristen på balsam här hemma i kombination med lufttorrheten rätar ut lockarna på ett mindre smickrande sätt. Platt och trist, ungefär som jag känner mej i största allmänhet. 

Kvällsrunda med hunden nu, sen lite sömn - förhoppningsvis. 

150 meter ifrån mej bor min bästavän Annica. När det är vinter och träden är kala kan vi vinka till varann från våra respektive kök,  ifall vi anstränger oss lite. Vi lever i totalt samförstånd, i vissa perioder pratar vi inte alls, men ibland får vi någon knäpp och sitter och koppar kaffe flera dagar i veckan. Vi har känt varann i 13 år och behöver aldrig förklara saker för varann. 

Miljoner koppar kaffe, lika många liter alkohol, utekvällar, cigaretter. Vi har traskat hem i natten tillsammans, fulla som svin, eller bara suttit sunkiga och käkat rostade mackor på en balkong. Tappat bort varann på KB oräkneliga gånger. Vi är så sjukt olika, som natt och dag egentligen, personlighetsmässigt. 

Men vi har lika musiksmak, samma ensamhetsbehov och liknande känslomönster och tankar.

När vi var tolv satt vi i Annicas trädgård och tittade på stjärnorna. 

När vi var nitton satt vi i mina föräldrars källare, drack rödvin och spelade Guitar Hero. 

Nu är vi tjugofyra, och dricker kaffe vid Annicas köksbord, eller dansar loss på scenen på KB nån gång ibland med var sin Corona i handen. 

Bästa, underbaraste vän, det här är bara en liten hyllning till dej för att du är så jävla bra. För alla timmar vi sitter och ältar allt tillsammans, och alla gånger jag sprungit hem till dej i mjukisbyxor och foppatofflor (oavsett väder). För att du är uppriktig mot mej och för att vi alltid har så jävla bra svar på allting. Jag älskar dej av hela mitt hjärta, och ser fram emot massor av år av fortsatt vänskap. Du är bäst! <3

Efter ett smärre raseriutbrott på mej själv, har jag nu kommit fram till att jag på riktigt ska sluta vara en jävla fjantskalle. 

Sluta bli hysterisk över saker jag ändå inte kan påverka, och faktiskt försöka låta tiden ha sin gång. 

Keep your head up now! 

(No no, not quite that high..)

Jag är för närvarande ett jävla inferno av ambivalens, och jag orkar helt enkelt inte mer. Nu ska jag försöka vara lite mer normal. Har lyckats klä på mej, och ska nu ut och köpa de sista julklapparna. (Bara komma ihåg att andas också.) Ska trotsa all jävla ångest och bara traska iväg. Sen ska jag vara jävligt duktig och njuta av julen och livet utan att börja tänka på allt som kan gå fel. 

Jag har gjort mina val nu, och jag får skylla mej själv. Vad som än händer, så finns det alltid en anledning till att det blir så. Andas. Oavsett vad som händer så leder alla vägar någonstans, och alla erfarenheter gör en klokare. (Klyschor, klyschor - fyfan vad jag borde vara vis, ändå kan jag inte lära mej av mina misstag...?)

Farväl tjockskallighet. Idag och fram till och med måndag ska jag inte tänka på några tramserier. Shape up, för fan! Såatteeh ... glhf then.