Att allting skulle kunna göra så fruktansvärt ont hade jag glömt sen länge.

Ingenting känns bra idag. Ingenting.

Mardrömmar och ångestdrömmar kommer tillbaka efter ett långt uppehåll, magkatarren är på gång, ridningen funkar inte heller för jag har blivit pissrädd igen.

Försöker hålla mej flytande med Wipeout, men tårarna envisas ändå, jag orkar inte. "Okej-känslan" är oändligt långt borta.

Nu finns det verkligen ingen väg tillbaka, och .... AAAAHHRRRGGG JAG ORKAR INTE!!!

Jag vet att det är labiliteten som talar, men jag känner mej ersatt på något vis.

Vaknade vid åtta egentligen, men beslöt mej för att det var bäst att sova bort ytterligare 3½ timmar av den här dagen. Ända sen i fredags har jag gått och grämt mej över att det är helg.

Helg betyder att tiden står still. Mamma sa att jag förmodligen är den enda som längtar efter måndag, men jag måste ringa gubben om lägenhetsvisning, måste faxa papper från FK till förvaltningen, måste få ett besked innan jag går sönder av magont inför detta! Jag hatar att stå och väga mellan sånna här osäkerheter. 

Det känns som om mitt liv står på paus och, jag lovar, det kommer inte komma igång igen förrän jag fått klara besked på att lägenheten är min. Hysteri i mitt huvud. Inget ovanligt. 

Igår lekte jag iaf verklighetsflykt hemma hos Kristina. Försökte hjälpa henne med ett Mumien-spel som hon köpt, men det var sjukt svårt och jobbigt. >_< 

Så istället köpte vi chips och Ben&Jerrys, och drog igång The Ugly Truth. Riktigt skitball film, så värd att se. :) 

Jag saknar tryggheten nåt så in i helvete, men det är väl sånt man måste lära sej att leva med, I guess? Dock har jag en plan. En skitbra plan som kommer funka exeptionellt i mitt huvud, för det är förmodligen bara där den behöver iscensättas. Att låtsas att allt är okej är nåt av det bästa jag vet. Det är så jag överlever dagen. Hur sunt det är i längden känns inte riktigt viktigt. 

Idag hatar jag precis allt. 

Jag är bara så jävla ledsen över hela den här situationen och kan verkligen aldrig sluta gråta. Jag kommer säkert inte ens få någon jävla lägenhet bara för att jag har hoppats så mycket nu. Det skulle vara typiskt, sånt som alltid händer mej.

Dessutom så funkar ingenting i ridningen. Idag satt jag av efter en kvart, jag var så rädd så jag skakade och varken kunde, ville, eller vågade fortsätta. Då hatar jag också mej själv. 

..och allt knyts samman till en enorm klump i magen som mest känns sjukt äckligt outhärdlig nu. 

Allt känns äckligt. 

Allting är trasigt, sprängt

och flisen ligger i drivor

jag plockar upp det

och sätter ihop det till nånting nytt nu

det ser sjukt ut

men det är det bästa som jag har

som ett efterlängtat mongobarn

Det värsta är att det känns som att hela min framtid hänger på om jag får den här lägenheten eller inte. Den känns som gjord för mej, och jag har inte ens sett den än. 

Så när (om) jag väl får den, så kan jag börja bearbeta och känna efter. Just nu är jag ju bara precis så jävla ledsen.

Jag var så nervös inför Loppans kastrering, men allting har gått bra. Vi fick hem henne vid halv sex ikväll och hon har mest sovit, kräkts två gånger och vaggat omkring. Det blir skönt att slippa hålla på med p-sprutor och sånt. Gullhunden är fortfarande inte helt klar i huvet. Hon fick slippa tratt, vi har tagit på henne en t-shirt istället.

Nu blir det det sista kisserunda, börjar jobb 7 imorrn ..  

För ibland bara vrids det om i magen, lite hela tiden, och tanken på att det är definitivt gör mej otroligt illamående. Önskan att få krypa ihop och ligga tätt intill, försvinna för en stund och bara vara trygg, blir mer outhärdlig för var dag. Vi har kastats ut i ingenting och jag hittar inget grepp här, jag vet ingenting. Alla känslor och tankar glider mej ur händerna. Jag hade ju hittat hem. Fan! Tårarna tar ju verkligen aldrig slut.

Gud? Gud, om du finns, hjälp till!!

Har nästan slutat tro på mina egna kloka ord, om att allting ordnar sej. 

Var hos Annica igår, på tjejafton. Men först turk-källaren med Hannes, och shoppade sjukt billig mascara och läppglans från Dior. Kolla tjejen liksom? Åkte i hans brorsas skrunkliga bil från tidernas begynnelse och var rädd att den skulle haverera vilken sekund som helst. 

I vilket fall, kom hem till Annica, hon hade gjort supermysigt på balkongen med levande ljus och allt. Vi käkade sjukt mycket BK, orkade inte ens trycka i oss allt. Lyssnade på musik och hällde i oss en hel bag-in-box vin, och dessutom öppnade en andra. Alle kom förbi också, framåt natten. Jag sa säkert en massa opassande saker om det mesta, som vanligt, men whattahell... When she drinks, she's talking alot..

Känner mej ju inte direkt på topp idag, och ska till tandläkaren om en och en halv timme. Stackars. 

Ska nog lyda Hannes råd och sluta dricka (fast kanske på deltid?) .. Känner mej så sjukt obalanserad idag, serotoninhalt och allt det där. Samt den vanliga ledan, ångesten och gråten. 

Och allting är fucking trasigt, jag gråter inombords varenda jävla minut, vill  bara skrika sönder allt. Hela situationen sliter mej i stycken och nu orkar jag inte ens älta det längre, orkar inte intala mej själv att allt är okej. För det är det inte.

 Ingenting är fucking okej. 

Som de flesta redan vet, så flyttade jag tillbaka hem till mina föräldrar i lördags. Ett tufft och ledsamt beslut, men det finns inget otalt. 

Jag letar lägenhet i Arlöv - min metropol - och det sre ut som att jag har en god chans att få en etta hos en privat hyresvärd. Jag ringde nyss och terrade dem lite till, men de hade inte fått min ansökan med posten än. Jag nämnde att jag nyss separerat, och hon lovade att ringa mej så fort hon fått in ansökan. 

Dilemmat jag behöver ha hjälp med: 

L ville gärna behålla kisarna, så jag och Poppi blir ensamma. Hon är ju uppvuxen med katterna och därmed van att ha sällskap. Så ... ska man skaffa en till hund? Det har nyss fötts en kull valpar av rasen jag vill ha. 

Kan man ha en två 20kilos hundar i en etta? Blir det MYCKET mer jobb med två än med en? Min tös ska ju kastreras nu på torsdag, och jag tänkte i så fall ha en hane. Mamma och pappa är dock inte så sugna på att passa två hundar. Finns det någon då som skulle kunna tänka sej att passa en salukipojke ifall det skulle behövas? Och så har jag häst också? Kanske ska kolla hur mycket utgifter det blir med nya  lägenheten först, och sen ta det därifrån?

Jag trodde att det var det enda rätta, men hur ska man kunna övertyga sej själv när allt gått i tusen bitar och tomheten skär i hjärtat?

Jag VET att vi måste igenom det här, men hur många liter tårar ska man gråta innan man börjar acceptera det? 

Overkligt och smärtsamt. 

But in fact: ett nödvändigt ont. 

och allt blir bra  till slut. 

det är bara så ... ofattbart.