Äntligen tyst utanför, och jag börjar känna mej lite lugnare i sinnet. Det har varit mycket de senaste dagarn. Hunter väckte mej klockan sex imorse och ville gå ut. Han nöjde sej inte med att bli utsläppt på gräsmattan för att kissa, utan klockan sju skulle jag tydligen väckas igen. Då gav jag upp och tog med honom ut på en promenad. Poppi fick stanna hemma, hon orkar ändå inte gå ut så tidigt. 

När han blivit hämtad så körde jag hem till Hannes. Vet inte hur många gånger jag varit där hemma, men jag har aldrig klört dit själv i alla fall, så jag kom vilse två gånger, och var rasande när jag kom fram. Vi gick till parken med våra trötta hundar, och tjockade BK sen. 

Stallet efter det, sen en promenad till spillepengen med Annica, Jessica och Dio (och Poppi). Sen var jag ett vrak när jag kom hem. 

Jag är fortfarande ett vrak, men inte lika mycket. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...