Har börjat bli ganska säker på att mina sporadiska andningssvårigheter är ångestrelaterade. Emellanåt får jag så svårt att andas. Inte att jag inte får luft, för det får jag, men som att kroppen inte kan ta upp syret ordentligt. Då måste jag ta jättedjupa andetag, så det nästan gör ont i bröstkorgen, för att det ska sluta kännas som att jag kvävs. Fast det slutar ändå inte.  

Nu känns det så. Som att jag håller på att kvävas. Som om jag hållit andan alldeles för länge och luften tagit slut. Men jag andas hela tiden. Konstig känsla. Obehagligt. Vad gör man? Tar ett glas theralen-vatten? Tror min theralen har gått ut dessutom..

Hemma efter en suuupermysig skogsritt tillsammans med Isabel och Veronica. Titan var lite skeptisk till en början, men kom snabbt in i lunken. Långa trav och galoppsträckor och massa mys. Längesen man helt och hållet slapp höra ljudet av motorer. Bara fågelkvitter, sadelns knarrande och det dämpade ljudet av hovar mot fuktig mark. Ut på måndag igen verkar det som. Blir najs. 

Nu ska jag lägga mej i ett varmt bad och hoppas på att jag inte somnar. Tror det kan vara välgörande för min onda höft, det har börjat stråla ner i knät nu, ajaj. Inte kiropraktortid förrän om typ 2½ veckor eller så. Bara att försöka stå ut.

Ska köra och hämta mami och papi på öresundsterminalen vid halv åtta - de kommer hem från Krakow. 

Då mina fingrar är ungefär så gröna som min döda ampellilja (förlåt Karro), så skulle jag nu behöva lite bra skötselråd för min lilla yuccapalm.

För tillfället står den i en självvattnande kruka i ett hörn vid fönstret i vardagsrummet. Det här är den enda bilden jag har för tillfället. Tycker själv att den ser lite slokig ut? Vad göra? Hur mår den? Vill den ha en större kruka? (Helst inte, då jag veerkligen vill fortsätta med självvattnande) Duschas lite? Den är i alla fall inte mer brun i topparna än när jag fick den för någon månad sen, och det känns ju bra..

Klockan är FEM på morgonen!!!! Räcker det inte med att man inte kan somna för att de hjärndöda helvetesidioterna här utanför ska hålla ett sånt förbaskat liv på nätterna? Måste man bli väckt FEM PÅ MORGONEN för att de står och gapar PÅ ANDRA SIDAN HUSET?!?!!!! 

Är så grymt fucking fed up på detta. Nästa gång är det jag som går ut och talar om för dem att de inte är ensamma i världen, och om de absolut måste bete sej som idioter så kan de väl åtmionstone gå någon stans där de inte stör folk som FAKTISKT HAR ETT LIV OCH ETT JOBB!!!

VANSINNIG!!!

Eller så kastar jag en kastrull på dem, det hade nästan varit mer tillfredsställande. 

Kollar runt lite på facebook och ser några figurer som jag umgicks med ett tag för några år sen. Någon stans känns det som att jag är någon helt annan stans än de nu. Mitt liv känns inte så tragiskt längre, i jämförelse. 

Ni var inte för mej. Visst, det var en schysst tid, men jag är inte sjutton längre och det är inte ni heller, även om det verkar som att ni skulle önska det. 

Du är kvar med samma folk, kvar med samma man 
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder 
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus 

Är oförskämt pigg idag. Gick upp vid tio för att lämna bilen, tog med Poppi och promenerade sedan hem. Nu har jag sorterat tvätt och börjat städa. Har sju maskiner tvätt och ett bombnedslag till lägenhet att avverka idag. Rogivande när man väl bestämt sej för det, gjort lista och allt. Annars blir allt utterly chaos!

Varvar det lite med Dragons of Atlantis (på facebook). Ska vara hos psykologen klockan tre, så det är viktigt att ingenting går fel i tvättstugan, för då hinner jag inte bli klar. 

Får åtminstone ha min datorstol ifred idag. Igårkväll bet Samaya mej när jag försökte lyfta bort henne, så jag var tvungen att sitta allra längst ut på kanten hela kvällen. 

När allt är klart här hemma ska jag ut och rida min häst för första gången på typ två veckor. <3

Du verkar ju ha det jävligt bra utan mej, trots att du säger att så är inte fallet. Missförstå mej rätt, det är inte det att jag inte unnar dej ett liv ... men med så mycket kvinnor omkring dej som jag aldrig ens hört talas om ...

Är du rädd för att tala om vem de är när jag frågar? Jag får nämligen mest snäs tillbaka. 

Jag ska inte klaga, det var jag som valde, och jag ångrar inte att det blev som blev heller. Men vem glömmer? Det tar tid att tända av. Förstår väl att det egentligen är svårare för dej än för mej, det är inte jag som blivit sårad den här gången. Inte jag som blivit sviken och trampad på. Ändå är det jag som tar åt mej, jag som i vanlig ordning gör allt komplicerat.  

Kom inte för nära, du vet hur det går 
Jag ser vart du längtar, o du ser hur jag mår 
Inget vidare rus ...

Det tar mej, och jag orkar inte. Känner hur det skriker i bröstkorgen, sitter still, vågar inte röra mej från soffan - rädd för vad som kan hända då. 

Ingenting i den här världen var väl någonsin lätt att förstå?

Försvinner i huvudet. 

Det hinner ikapp varenda jävla gång, får mej själv att må illa. Hur får man ens lov att vara så värdelös? Det är orättvist och äckligt. Äckligt. Det är så jävla fucking vidrigt. 

Äckelkänslorna tar över allting och det borde inte vara okej. Det är tomheten som är svår. Kommer det bara en reaktion, så vet jag hur jag ska hantera det. Gråter jag så vet jag att det går över. Men nu .... sitter jag bara här och samlar äckel tills bröstkorgen sprängs sönder. 

Får spel på - och äcklas av -  alla människor jag inte förstår mej på.

Men vem vågar förstå sej på mej? En, och honom stöter jag bort.. För alltid ensam frånm och med nu?