Shoppar, funderar, fattar beslut. Är desperat över att få klarhet och fotfäste. Känner mej rastlös och vill bara skrika ut förvirring och kaos, ensamhet och panik. Det är en annan sorts "fucked up" än det brukar. Mer konkret, eftersom det faktiskt har en anledning, och jag känner mej ganska beslutsam. Åtminstone för ögonblicket. Jag måste göra .. något!! Röra mej framåt, även om det går långsamt. Det är nu jag ska förpuppas igen. Vidga vyer, lätta dimman. Det låter ju bra när man säger det, och att jag bara tänker det är en stor vinst i sej. 

Varje gång jag känner lite pepp känns det som en stor sensation. Jag behöver komma loss. 

Ja, det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver
och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver
Och jag försöker att hålla mig vid ytan allt jag kan,fast topparna är högre nu
och dalarna är djupare sen elden försvann, 
som du vet?

Satt som bäst och funderade på vad jag skulle kunna äta idag, när pappa ringde och undrade om jag ville komma över och äta. Thumbs up! 

Är inte alls i form ändå. Det blev en lång dag i stallet, och ändå fick jag bara joggat Titan lite grann i ridhuset utan några större krav på arbete. 

Hostan vill inte ge med sej, och när inte cocillanan tar så känns det BULL!!

Aaah fatta känslan av att bara vilja ha något SKITMYCKET i nio år. Och så helt plötsligt så får man det. Under begränsad tid, man vet inte riktigt hur länge. Förhoppningsvis några år iaf. 

Jag älskar min Titan så nedrans jävla mycket, så ingen ens fattar. Är skiträdd för vad som ska hända när han dör, hur jag ska klara mej. Han har trots allt varit det enda som jag faktiskt vågat hålla mej till under alla äckliga år. Han har funnits där från början, från att allting förändrades, till att det blev fucked up, till ännu värre, till lite bättre. Hela högstadiet, gymnasiet och allt skit efter det. I med- och motgångar, alltid på sitt eget skumma vis. <3 Jag ska njuta fullt ut av varje dag jag får tillsammans med min finaste gamla gubbe. Ett lyckorus utan dess like.