Lyssnar på Linkin Park och har fett med pepptalk med Annica på msn. Vi är helt enkelt för bra! 

Har btw börjat på en worgen hunter som det kanske kan bli något av.. vi får väl se. min första male någonsin! Louhka. 

Låten <3 : 

VIDEON!! <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 <3 

omg så länge sen, tio år? knappt sett originalvideon till In The End, bara kollat sönder denna. 

Jag längtar något förbenat efter solen. Den har inte visat sej på hur länge som helst, och när den väl gör det blir jag den första att sticka ut näsan genom dörren. Då blir det uteritt! Jag orkar inte frysa mer, på lunchen idag låg jag på en hög filtar intill ett element i receptionen. Självömkan delux. 

Har tryckt choklad hela vintern, jag har inte så många pretentioner. Kräver tröst i krisiga situationer. Vintern är en enda låg och återkommande kris. 

Jag kanske rent av försöker motarbeta ångesten ikväll, men det pendlar så fort. Om tio minuter kanske jag ger med mej igen. Nu har jag iaf satt tomatsås på värmning och tänker se de sista tjugo minuterna på Masterchef USA. 

Jag är rädd för vad som kommer, och spänningarna över det hjälper inte direkt till. 

Det är onsdag, och jag vet hur jag kommer må ikväll. 

När allt är en kamp är det svårt att blicka framåt. Jag är min värsta fiende. 

Allt som är bra med mej, har jag förmågan att glömma bort.

Det fanns en kärlek, men den har brunnit ut

du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut. 

Det är att leka med eld, när du drar upp det här igen

För du ser i mina ögon att jag försvann för längesen

Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara

Jag gav upp för längesen.  

Vaknade för tio minuter sen, i känslor av ångest och tortyrsaknad. Jag tvivlar på mitt beslut emellanåt och nu är en sån tid. Det börjar bli på gränsen till outhärdligt att vakna ensam morgon efter morgon. Särskilt som det är såhär kallt.

Ibland lyckas jag komma undan kvällsångesten, men det är flyktigt. Har fått ringa någon bra figur för att låta bli att falla tillbaka i gamla vanor och mönster. När man väl fått ett återfall och minns hur lätt det är, hur mycket det faktiskt hjälpte, är det ännu närmre till nästa om man inte passar sej. Och särskilt nu när ingen faktiskt behöver få veta. 

Jag kommer aldrig bli hel igen. Eller vem försöker jag lura? Jag har aldrig varit hel. Har alltid varit en fucked up messy människa, med konstiga idéer och för mycket destruktivitet i mitt hjärta. Och jag går tillbaka i tystnad, det är få dagar jag orkar viska efter hjälp, när jag egentligen vill skrika att jag inte orkar mer. 

Någon stans är jag livrädd för att jag har vänt ryggen åt den enda människa som någonsin kunnat stå ut med mej.