Försöker låta bli att tänka så mycket, men jag har ju inte så mycket att göra. 

De senaste dagarna har dödat, krossat och ätit mej. Jag trodde verkligen inte att jag skulle låta mej gå sönder på det här viset, men hur förbereder man sej på sånt? Varje ljud, varje rörelse, allt som syns är förtvivlan. 

Allt är mitt eget fel, mina murar var för bräckliga och plötsligt hade jag glömt bort det gamla löftet till mej själv. 

Så jävla korkad. Hur kan man vara så paranoid och samtidigt så jävla naiv och blåögd? Hur kan man låta sej själv släppa taget? Min dumma lilla hjärna inbillade sej att man skulle kunna landa mjukt trots att det enda som fanns var spjut och sten. 

FanfanFAAN!!!

Kan man sparka sej själv i huvudet? Går hem till Annica istället <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...