150 meter ifrån mej bor min bästavän Annica. När det är vinter och träden är kala kan vi vinka till varann från våra respektive kök,  ifall vi anstränger oss lite. Vi lever i totalt samförstånd, i vissa perioder pratar vi inte alls, men ibland får vi någon knäpp och sitter och koppar kaffe flera dagar i veckan. Vi har känt varann i 13 år och behöver aldrig förklara saker för varann. 

Miljoner koppar kaffe, lika många liter alkohol, utekvällar, cigaretter. Vi har traskat hem i natten tillsammans, fulla som svin, eller bara suttit sunkiga och käkat rostade mackor på en balkong. Tappat bort varann på KB oräkneliga gånger. Vi är så sjukt olika, som natt och dag egentligen, personlighetsmässigt. 

Men vi har lika musiksmak, samma ensamhetsbehov och liknande känslomönster och tankar.

När vi var tolv satt vi i Annicas trädgård och tittade på stjärnorna. 

När vi var nitton satt vi i mina föräldrars källare, drack rödvin och spelade Guitar Hero. 

Nu är vi tjugofyra, och dricker kaffe vid Annicas köksbord, eller dansar loss på scenen på KB nån gång ibland med var sin Corona i handen. 

Bästa, underbaraste vän, det här är bara en liten hyllning till dej för att du är så jävla bra. För alla timmar vi sitter och ältar allt tillsammans, och alla gånger jag sprungit hem till dej i mjukisbyxor och foppatofflor (oavsett väder). För att du är uppriktig mot mej och för att vi alltid har så jävla bra svar på allting. Jag älskar dej av hela mitt hjärta, och ser fram emot massor av år av fortsatt vänskap. Du är bäst! <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...