Och nån stans ikväll så slog det på igen, som att trycka på panikknappen. Känner signalerna så tydligt, hur elden sprider sej under huden, pulsen ökar och bröstkorgen pressas ihop. Tunnelseende och tom blick. 

Jag tror inte längre att jag ska dö, så van har jag blivit nu efter tolv år med känslan, men jag är ändå rädd. Rädd för andra saker. Rädd för att tappa kontroll. 

Det enda som fungerar som det ska, är tankarna och fingrarna i princip, vilket gör att det fortfarande är lätt att skriva. Prata är snudd på omöjligt, om jag öppnar munnen riskerar jag att tappa kontroll på andningen och börja hyperventilera. Tony på BUPs slutenavdelning lärde mej att andas i kvadrat, och så länge jag har det under kontroll så tar jag mej igenom. Minsta felsteg i andningen gör att allt faller som ett korthus. 

Jag orkar inte. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...