Denna är veckan är igångsättningsvecka för lektionshästarna, så det är en del att göra. Mycket barbackaridning, läderputsning, hästschamponering och manryckning. Tur jag har semester.

Red Dallas och Markus barbacka igår, så mina ridnyxor är fulla av vit fällpäls. Kul där? Rider ju knappt lektionshästarna längre, så det är roligt när man får chansen. Dessutom är det ett extra plus att få rida ponny, som dessutom är rund med mjuka gångarter. Perfekt barbackahäst till skillnad från min.

Titan tappade ändå en sko i fredags, och får inte en ny förrän tidigast torsdag..

      Dallas <3

Fyra föredetta nära vänner bortsorterade ur mitt liv. 

Det är så jävla tråkigt. 

Just nu längtar jag grymt mycket efter Titan. Så fort han fått på sej en ny framsko ska jag rida ner till revinge hed och galoppera. Känna friheten, försvinna från instängdhet och slungas bort i ett rus av lite adrenalin och lycka. Det är fattigt med sånt för tillfället. 

Det var jättetrevligt att umgås med alla idag, men förväntningarna matchade uppenbarligen inte verkligheten. 

Hade iaf ett grymt kul avslut med på tok för svaga drinkar, men desto starkare skratt och mycket under bältet-humor. Cigariller och torra skämt - jag och fyra grabbar, en bit över min ålder. Det är roligast så. 

Dessutom försökte jag dansa magdans (tillsammans med en riktig magdansös)- vill inte ens veta hur det såg ut, men jag var fullt nykter under försöket. Just då kände jag att jag tog ett steg vidare. Jag har på något sätt alltid stannat kvar i min barndoms blyghet. Nu insåg jag att  jag är inte blyg längre. 

Vilken jävla befrielse. Blyghet har alltid varit ett stort hinder för mej, och de senaste åren har jag kämpat med det som fan. Nu var det inte ens jobbigt. Det har inte varit lika jobbigt att prata med nya människor. 

Som jag sagt länge: man gör sina egna jävla val! "Ingenting är mer pinsamt än man gör det" är något jag länge strävat efter att kunna leva upp till. Och jag älskar att jag bara har mej själv att tacka för att jag är den jag är. 

Jag är fan så mycket starkare än största delen människor häromkring. Om "Mia-för-tio-år-sen" hade sett mej idag, hade hon gråtit av lycka. 

Så fuck you era jävla mesar. 

Och efter allt som har hänt
Alla dagar jag kastade bort
Är jag stark, och jag vet 
Att jag lärt mig en del
Låt mig bara få visa dig nu
Och efter allt det jag gjort
Då jag inte förstod vem jag var
Är jag här i min kropp
Och det enda den minns 
Är en längtan att helas igen.

Jag var fast i ett krig
Men den nordman vill aldrig dö
Ta då min  ursinnes kraft
Låt den bli din, låt oss leva nu

Jag hade kunnat bli kvar
Som ett inristat namn i en sten
Som blev rest på en plast 
Just där livet brann ut 
Av en främling som ingenting sett
Jag har skaffat mig sår
När jag trodde att världen var min
Och jag slogs för en gud
Som jag aldrig har sett
I ett krig som jag inte förstod 

Taggar Tivoli som fan idag. Tar bussen in till stan med Karro och möter upp Elin och Hannes på stortorget. Tar en liten lunch på subway innan det är dags att bege sej. Vid två träffar vi Fredrik på centralen och sen sticker vi. 

Ska börja fixa lite. Duscha, fixa hår, sen lämna Poppi hos mamma.. Blir bra dag detta. 

Känner mej dock inte helt utvilad eftersom jag satt uppe med mina skotträdda djur till två inatt. Loppan och Samaya låg tätt ihopkrupna i hallen när jubelidioterna utanfär smällade av smällare här utanför som till och med jag höll på att hoppa ur skinnet av. 

En ridtur i skogen tillsammans med Annica idag. Hon på Titan och jag på Roy. Vi undslapp regnet helt och hållet, skrittade mest och njöt av omgivningarna. Jag var nästan helt säker på vart vi skulle ... men så kom det ett vägskäl. Det var snårigt som tusan och jag trodde vi skulle till vänster, men Roy var helt säker på att det var höger. Stigen till vänster såg obekant ut, så Roy fick sin vilja igenom. Vid nästa ställe lät jag honom välja helt själv, och litade sen på att han visste resten av vägen hem. Det gjorde han också. Om jag hade fått bestämma hade vi säkert irrat runt i skogen fortfarande. Roy fick en hedersmedalj och nyckeln till staden för sin insats. 

   Annica på Titan :)

Ikväll har jag och Annika trasslat oss runt en synnerligen avancerad kvällsrunda. Hon var nämligen tillräckligt begåvad för att ta med sej ett paraply. Eftersom jag inte är så begåvad att jag ens äger ett paraply, så försökte vi tränga ihop oss under hennes. Detta innefattande en del problem: 
* Vi hade var sin hund med oss. Vare sej Loppan eller Jazz är av typen som gärna håller sej på en sida (säkerligen dessvärre pga bristande disciplin). Trassligt värre. 

* Loppan ville också gå under paraplyet, så hon försökte nästla sej in mellan oss i tid och otid.

* Annika höll i paraplyet. Jag är väl sådär en halvmeter längre än henne. Jag misslyckades med försöket att bära det med min svaga vänsterhand, och eftersom vi redan var blöta på våra respektive yttersidor kändes det värdelöst att byta plats.    

Efter att till slut ha kommit hem (hyfsat torra, trots allt) och torkat blötdjuren, slank jag in till henne på en kopp välbehövligt kaffe.

Det har blivit lite av en tradition på våra kalas att min kusin Ann-Sofie, på eget initiativ,  håller spontana tal. Hade glömt att jag lyckats fånga ett av dessa fantastiska tal på film. Här på min födelsedag. 

Ja, det är min kära mamma som utbrister "neej!" när det nämns att jag alltid varit trevlig. Jag lovar att inte säga några snälla saker om henne ifall jag någonsin ska hålla tal.

Jag drömde att det snöade. Fy tusan!! Nu ska jag hem till mormor och äta pannkakor, faktiskt. 

Sen åker jag med Tina till Skånes Fagerhult för att hämta hem hennes Boy. 

Hoppas på bättre väder imorrn när jag och Annica ska ut till Dalby och rida.