Idag kommer Xenit och Hannes, så nu är det slut på friden. En vecka med tjejmys och chill har gjort gott för både mej, Loppan och Calisi. Fast det ska bli rätt gött att få hem idioterna såklart. 

Jag har bott i duschen nu, så fönstrena immat igen.

Jag valde medvetenhet imorse, och ironiskt nog sitter jag här och klunkar i mej sprit. För att jag inte ger ett enda fuck.  För att här inte finns någon annan verklighetsflykt att rymma ifrån. As easy as to fall. 

Ge mej lite gift, lite sex, få mej att lyfta golv. 

Efterkonstruktionen/rättfärdigandet fem minter senare blev: Jag dricker det sista av farmors smirnoff apple, för att hylla två vackra varelser som är på väg att sluta upp med henne i evigheten. Min ena väns bästa vän, och min andra väns svärfar.

Så går en själ ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. 

...och jag ska veta att jag lever. Jag ska älta alla själar som försvunnit, när det skulle varit jag. Jag vill ju inte ens detta? Kan inte folk som faktiskt vill fortsätta leva få göra det då, om vi nu ändå är så många som inte vill? 

Det fungerar ju inte så, har jag märkt. Inte ens när en är borderlinepatient - de mest suicidala av alla.

Nu för tiden är det mest samvetet som styr vad som hända med mej. Vill inte såra fler människor, orkar inte. Klyver ingen hud, skadar ingenting som syns. Så många rädda, besvikna, hjälplösa ansikten jag sett genom åren när det lugnande blodet avlöst paniken. Det bor en längtan i mej, men den är inte korrekt. Den är sjuk, den passar inte in. Skadad, trasig. Jag vill inte samma sak som ni andra, jag vill andra saker. Jag vill springa fritt, kuta tills benen viker, tumla ner för ett stup, landa i ett vattenfall, kravla mej upp på land, slickas av solen i tre timmar innan jag kryper tillbaks genom taggbuskar till mitt hem i ingenstans. Jag ska bo i Merlins torn, från Svärdet i Stenen, ett luftslott där jag kan ställa kastruller för att fånga regnet som tränger genom taket. Kasta pappersflygplan, vara en ekorre. 

Jag hör inte hemma här. Jag kräver sagor och enhörningar, regnbågar, magi, underland och andetag. 

Livet borde alltid vara yoga på en veranda i Sydafrika. Vid flodbanken, där savannlivet kommer för att dricka tidiga mornar. Det var det vackraste jag nånsin känt. Stillheten, ljuden av fåglar och insekter som sköljde genom kroppen som tröstande energi. 

Asfalt och betong kommer aldrig vara vackert i mina ögon, hur tjusigt belyst eller väl format det än tycks vara. Jag måste bort härifrån. 

...but the only bags you've got packed, are underneath your eyes. 

Dagens mantra på yoga camp är "I choose". Videon hängde sej lika ofta som min hjärna, så jag såg det som ett tecken på att jag behövde ta en stunds skriv för att få ordning, struktur, lugn.  

Känslorna river sönder Inombords och skrämmer tankarna på flykt. Som en flock upprörda fåglar i storm, kastas de fram och tillbaka så att det är omöjligt att avgöra vilken som är vilken. 

Alla små ord som skrämt upp hopplöshet. Allt jag trott på. "Du är giftig, Mia" ekar ändlöst tillsammans med sånt som uppenbarligen inte gått in. "Du kan inte bara lämna folk och sen storma tillbaka in i deras liv och röra upp en massa gamla känslor". Jag gör mitt fucking bästa för att få ordning på mej, men jag kan inte hjälpa att världen gjort mej såhär. Att det inte finns någon plats för sånna som mej, att jag känner för mycket, att jag alltid hittar någon att ha sönder. 

You see, her confidence is tragic

but her intuition magic. 

(and the shape of her body, unusual)

Jag vet inte hur en gör, särskilt inte nu när jag faktiskt vet att mina feels är så mycket större och intensivare än andras. Att vad jag känner alltid är så mycket mer än vad de gjort. Att jag slukas upp i stundens känsla, den slår ut mitt logiska tänkande, suddar ut mina val, försätter mej i mental paralys. Som kind emot kind, när jag vill ha allt emot allt. Som att ge hela armen till någon som bara bad om lillfingret. 

Det finns människor min själ dras starkt till, en längtan efter att dela mentalt utrymme, att stjäla tankar, lirka fram känslor i ljuset, ge uttryck åt sånt som ingen visste fanns. Leenden och bekymmersrynkor som etsat sej fast på näthinnan, brännmärkt mitt hjärta. Men jag fyller ingen funktion i hela människors liv. Tar mer än jag nånsin kan ge. 

Mina intentioner tycks alltid själviska, det är för min egen skull jag vill älska, drömma, finnas. I kölvattnet lämnar jag allt som fallit där jag gått. Dansar i askan från alla broar jag bränt, rör mej världsvant bland känslor jag känner igen.

Nu har jag suttit, naken, på yogamattan och skrivit det här inlägget i en timme. Det är kallt, mitt te har svalnat helt, men jag andas igenom kylan som den luftbändare jag innerst inne är. Omfamnar gåshuden, känner mej vid liv. Inombords tar form i bilder istället för skrik. Jag är redo. I choose. Let's yoga!

Namasté.  

Jag gillar ändå min kropp nu. Den är smalare än den nånsin varit, låren slår inte  ihop när jag går, inget fett som fladdrar runt när jag rör mej och jag har alltid önskat mej synliga nyckelben. Kan inte längre luta mej på magen när jag böjer mej fram, sittandes. Jag rör mej fritt och flytande nu när jag fått rutin på yogan också, är fri från socker, koffein och nikotin. Jag är redo att fortsätta min inre resa framåt.

Det känns najs. Det enda som inte känns najs, är folk som säger att en är för smal. Jag vet om det, men det är inget jag kan styra över för tillfället. Hade jag gått upp till typ 58 kg hade det varit alldeles utmärkt, men nu har jag istället gått ner ytterligare ett halvt under julen. Så kluvna känslor inför det. Huvuddunk eller ärevarv? Omöjligt att veta. 

Alltså är det ju bra att jag inte träffar så mycket folk nu då. 

AAARRRGHHHH nu står det fcking mat som är färdig i mikron och hånar mej för att den behöver/ska/vill ätas. Förbereder mej för inre stid. 

MEN! Nu ska jag se första avsnittet av sista säsongen American Idol, och är SÅ HIMLA FUCKING SUPERTAGGAD över detta!!! Extra boost att fantastiska Jax från förra säsongen släppte sin första singel igår. Kommer få i mej maten av bara farten, bestämmer jag nu. 

Dagens mantra på yoga camp var "I am alive", vilket initierade en hel del motstridiga känslor. Hur kan det ens vara nåt positivt? Hur skulle jag lyckas hitta något inom mej som vågade omfamna den meningen? Alla avslut jag kunde komma på var typ I am alive against my will, I am alive and it sucks osv. Till slut valde jag att avsluta meningen med I am alive .. and that's okay. Det var det bästa jag kunde åstadkomma idag.

Hade en galet lång och social dag igår. Emma var här sex timmar, vi lagade mat, lyssnade på musik och allmänt mös bara, nu innan hon åker och går den här terminen på ett gymnise i Madrid.

På kvällen sen lyckades Perlan få tag i mej på skype, till hans stora förvåning. Jag har envist ignorerat alla hans försök att få kontakt med mej senaste 1½ året, min ork har inte räckt. Missade samtal, olästa medelanden på facebook, sms och skype. Då är det på nåt sätt fint att han aldrig ger upp, dömer eller förväntar sej. Jag kan vara precis som jag är. Alltid. Vi pratade i över en timme, det fanns en del att ta igen, om en säger så. Har bestämt att jag ska börja spela WoW med dem igen, fast på privat server. Sen är han ju såklart en jobbig jävel som vill träffas också, så han kommer hit ikväll. Om jag inte avbokar dvs, får faktiskt se hur jag mår efter psyk i eftermiddag. 

Hade precis satt punkten efter förra meningen, när jag akut fick springa och ångestkräkas, så det är nog läge att lyssna på kroppen idag då. Vila. Om ett tag kommer Annikas syster hit och hämtar nycklarna som deras mamma lämnade här imorse. Jag orkar verkligen inte öppna känner jag, så lär hänga dem på dörrhandtaget när hon tar hissen upp.

I am alive, and that's enough. 

Det är så jädra fint att bo i samma hus som min finaste Annikabästis. Att bara kunna springa barfota genom källaren för att komma dit. Nu bodde jag visserligen bara 150 meter bort innan, men det här är awesome. Vi delar gård, delar tvättstugor, källare, grannar och springer ofta på varann. Vi två hemliga människor. Min käraste. 

Jag har helt glömt bort vad jag egentligen hade tänkt skriva i det här inlägget, så det får va som det är. Här är dessutom kallt som tusingen inne för att jag glömde stänga fönstret till balkongen inatt. Det hindrade inte mej från att yoga naken som vanligt, så nu e mina fötter is.

Sting har åkt hem efter sitt jullov här, och jag har bestämt mej för att inte ha honom på helgerna från och med nu. Tog ett år att fatta beslutet, men nu känns det bra. Jag ska fokusera all min lilla energi till att ta hand om mej själv och min egen pälsfamilj. På att ta mej upp ur den här jävla sjunkhålet till tillvaro. Tack för de här fyra åren, älskade skrutthund, och för allt du lärt mej!  

Imorgon är mitt jullov från psyk slut, så då är jag helt tillbaks i rutinerna. Då lär jag nog få reda på när vi ska ha boendestödsmöte, så jag kan börja ha ångest över det.

Xenit kommer hem igen först på söndag, så Loppan och jag ska SÅÅ mysa nu resten av våra dagar med egentid. Högst oklart om vi kommer på upp hur sängen över huvud taget. 

Idag kommer min Emma-tös hit i alla fall, för sista gången innan hon åker till Madrid och pluggar. Mitt lilla barn har blivit så stor <3 men iofs har hon alltid varit den lilläldsta människan jag nånsin känt. Jag har bakat brownies till oss, hon borde dyka upp när som helst!

Alltså, när Rainer hämtade Sting: 
Han: Du ser ut att må bra idag! Eller är du bara väldigt bra på att fejka det? 

Jag: RIKTIGT bra på fejk. Jag lärde mej tidigt. 

Om du bara visste  ... heeehehehe. 

Jag fejkar mej igenom ALLA situationer där jag känner att transparens blir ett hot, för att slippa frågor eller helt enkelt för andras skull ta mej igenom alla möjliga aktiviteter som ger mej ångest. Idag pga att jag skulle göra slut med dem, och det kändes jobbigt. Fejkansiktet på!! Se glad ut, ingen kan vara arg på, eller ifrågasätta, någon med ett stort leende. Har alltid tänkt att folk nog kallar mej falsk, på grund av det. Det spelar ingen roll. Jag överlever ju. Det är det livet går ut på.

Fast sanningen är att jag mår helt okej idag, dagens yogacampmantra var "I awaken..." och här hemma blev det "my spirit". Det är blir mitt år. Ändå taggad!

Storhandlingsdag idag. Jag har det drygt varannan vecka, så jag inte ska behöva utsättas för någon mer affärvistelse däremellan. 

Gjorde mitt allra yttersta för att det skulle bli en okej upplevelse. Började morgonen med en timmes yoga och en liter te. Lämnade Loppan och Sting hos mamma och pappa efter en supersolig mysprommis och tog sen bilen till Willy:s. 

Insåg att jag dessvärre glömt mina hörlurar hemma, men försökte andas bort nervositeten över att vara utan musiksköld, nynna bort allt skrammel och sorlet från obehagliga människor. När jag upptäckte att de höll på att fylla på hyllor, så att många var tomma, förlamades jag av stresschock över att inte få med mej allt jag skulle hem. Stod och djupandades en stund, smsade med Jackan som lotsade mej vidare i tankemönstren. Nu stod det mellan att a) åka hem och ta tillbaka till Willy:s en dag snart igen för att handla resten (huu hemska tanke) eller b) åka till Coop (huu hemska tanke). Mellan pest eller kolera, så vann coop eftersom jag ändå redan var ute och körde och stressad och skit, så kunde väl inte en halvtimme hit eller dit spela någon roll. Vrålade till musiken i bilen för att hålla ångesten i shack på vägen dit. Train - Meet Virginia och Alex Preston - Get Up, Get Down var vad som hanns med från Malmö till Arlöv, och väl framme var mina lungor var behagligt tömda. 

När jag hade betalat och skulle skynda mej som fan hem, gick papperskassen sönder och allt ramlade ut. Tog mitt livs djupaste andetag för att så värdigt som möjligt samla ihop mej och komma iväg igen. I stressen hade jag dock råkat knyckla ihop kvittot, så streckkoden som man måste använda för att komma ut från självscanningskassan vägrade läsas av. Ytterligare panik tills det gick. Försökte skapa på lugn på vägen ut. Tänkte på dagens mantra från yogacamp: I create ... valfritt slut på meningen. Jag valde "I create myself" och upprepade "jag skapar mitt lugn" på vägen ut, samtidigt som inombords skrek: "HUR FAN GÖR MAN DÅ?!?!?!??!"Ja, jag har faktiskt ingen aning, jag bara gjorde som de sa men inte blev jag nåt klokare av det..

För att avrunda resan, gick ytterligare två kassar sönder, så det tog en evighet när jag skulle släpa upp skiten till lägenheten.

MEN! Jag fick tag i (nästan) allt jag skulle handla, så mission accomplished. Två av fem papperskassar gick INTE sönder! Ändå lite win. Nu är jag sjukt trött, lite hungrig och en del nöjd. Ur högtalarna strömmar Spotify's Indie-radio och nu ska jag gå och äta ett par mackor med senap, som jag tydligen fått dille på. 

Jag har guidats genom dagen. Det är kallt nu, men jag ser ljus. 

Karro&Nova kom förbi på te-mys i eftermiddags, och ännu en gång slogs jag av hur snabbt livet kan ändras. Hur mycket som har hänt, och inte hänt. Alla om, kansken och varför. Några som jag insåg att jag inte riktigt var bekväm med än, kanske fler än jag befarade.  

Men vi super i oss förhoppningarna inför framtiden, spänningen i det ohända, och det som kanske redan hänt, men fortfarande inte sagts. Det fina, trygga i att ha vackra själar att dela mentalt utrymme med, närvarande eller ej. 

Nu har jag yogat en timme och skulle mediterat, men de smäller så jädrigt där ute. Inatt eller imorgon bitti. Det gör ingenting. Jag har en skön känsla i kroppen, så ska passa på att äta, istället för att dricka mej mätt på te.. och låta ögonblicken fånga mej resten av kvällen. 

Namasté.