Fyfan i fucking horhelvete vad ångest slog mej i ansiktet idag. Jag vaknade vid halv tre inatt och kunde inte somna om förrän 7, och när jag sen vaknade en timme senare på soffan var allt labilt. Tog mej ut på morgonrunda med djuren, kunde knappt andas och de var dryga som fan som de alltid är när jag går med ångest. Xenit pep hela rundan och skällde ut en trädgårdsprydnad (som han PLÖTSLIGT upptäckte efter ett och ett halvt års rundor förbi den trädgården), Loppan gick på autopilot noll kontaktbar och jag är fan världens sämsta matte och borde inte ens få ha hund alls. Totalbrytet delux när jag kom in i lägenheten igen och sjönk ihop till den vanliga hetsgråtande, snoriga, sådär glamorösa högen på golvet. Inte ett andetag fick jag i mej, kunde inte ge hundarna mat, kunde inte ens stå, bara krälade. Kom upp på alla fyra emellanåt men sjönk ihop i ångestkramper varje gång. Hannes svarade inte i telefon, har typ tjugo missade samtal nu och TRO mej att han ska straffas för detta! Inte har han ringt upp heller en halvtimme senare, fattar han inte att han inte kan vara så långt bort och sen inte vara tillgänglig när jag behöver honom?! 

Jag var så nära att ta något skarpt och karva hud, men det blev inte så eftersom jag inte ändå inte kom upp från golvet. Fick iväg några högst otydliga sms till Jackie, som gjorde vad hon kunde för att lugna och guida. Lyckades emellertid ta mej upp för att ge hundarna mat och ta mej in i vardagsrummet, och nu sitter jag och gungar i min datorstol, darrande, hulkande och försöker panikartat få åtminstone något i syre i lungorna. Jag är inte farlig för mej själv när jag skriver, så det e det enda jag kan och måste fokusera på nu. 

Jag var så glad igår, man får fan inte vara det för det slår en så hårt i ansiktet sen i efterhand. När alla serotonindepåer  är tömda och det inte finns något kvar för överlevnad. Har inte haft nån sömnmedicin på hela veckan, så det kan ju vara en bidragande faktor men faaaaaan jag orkar inte, jag orkar inte vara såhär, jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte. 

Försöker samla mej men det går inte. Det går inte, det går inte, det går fan aldrig över och jag orkar inte. Mina mjukisbyxor är täckta av tårar och snor. Lungorna krampar så det är omöjligt att utvidga dem. Det går inte, det går inte. Försöker förmå mej att sätta igång nån musik eller vad fan som helst, bara vad fan som helst, bara något men hur fan gör man? HUR GÖR MAN?? Hur gör man för att röra sej, för att andas?  Naglarna borrar in i hud såfort jag släpper fingrarna från tangenterna. Det känns som att jag kommer kasta mej ut från balkongen om jag tar blicken från skärmen, att mitt huvud kommer sprängas av minsta ljud. 

Han ringde upp nu. Vägrar svara. Inte en chans. Det är för sent nu. Han missade sin chans. Det finns inte längre någon hjälp att ge. Stänger av min telefon.