Ikväll är det hans ord som ekar i huvudet. Förövaren. "Kan du ALDRIG vara glad en hel dag?", sa han irriterat när jag låg gråtandes i panikkramper.
Tydligen inte. Fortfarande. Jag åt för mycket mat ikväll, så jag kände mej tvungen att ta en cigarett, trots att jag slutat, för att dämpa ångesten men fick ännu mer ångest över att det var äckligt, så nu känner jag mej som världens äckligaste människa, full av skräp i magen och tjära i lungan. Borde inte få finnas.
Att det är hans ord som ekar igen får äckelkänslorna att brinna i min kropp, svetten lackar i mitt ansikte. Varför är det så varmt under täcket? Varför kan jag inte andas?

Jag skrev ett inlägg på facebook om varför jag är rädd för män. I det nämnde jag hastigt Förövaren. Att det hänt. Att det var på riktigt. För första gången i det offentliga rummet. En liten mening bara. Att det hänt. Att han inte var invandrare, utan inföding. Eller snarare inavlad? Jag försöker andas acceptans över mitt val att skriva ut det. Det är ändå för sent att ta bort det, nu när trettio+ pers gillat inlägget så antar jag att många fler läst det. Men jag kommer inte få några frågor om det. Dels för att jag inte pratar med någon, och dels för att folk ändå inte pratar om sånt.

Jag minns för mycket och samtidigt knappt någonting. Minns hur jag spenderade massivt mycket tid på toaletten under den där tiden. Hur det var omöjligt att veta vad som var vad när jag ändå inte ville leva alls. Var det jag som lät det hända? Hade jag gett upp? Jag var så rädd för allt att rädslorna bara smälte samman. Var det paralys, var det självskadebeteende, var jag bara svag? Jag ville bara fungera, men det var fullständigt omöjligt. Det fanns inget ljus, så vad spelade någonting för roll?
Var det mitt eget fel? Jag har tagit på mej skulden så länge nu, sen jag i efterhand fått hjälp att förstå vad som faktiskt hände. Det var så mycket suckar kring mej, jag var ju ändå skyldig något för all ork det krävdes att befinna sej i mitt utrymme. För alla gånger jag var en hjälplös fläck på golvet. För alla timmar jag apatiskt stirrade in i väggen. NÅGOT fick jag väl vara bra till. Väl?

Det är hans leende jag ser när kroppen krampar i skräck. När jag blir rädd för min egen livskamrat, den mest pålitliga i universum. Varje gång jag inte klarar av att vara intim. Alldeles för ofta. Majoriteten av alla försök. Varje gång muskelminnet får mej att gråta hos gynekologen. Är det rättvist att mitt liv ska vara så begränsat, så många år senare? Är det rättvist att han säkert inte ens är medveten om vad han gjorde?
Men karma är en slug liten bitch, och han har fått vad han förtjänar i livet och mer. Helt utan min inblandning. Men det förändrar inget i mitt trauma.
Förändrar inte att min hud gör intensivt motstånd vid beröring. Hur förändrar man det?

Var helt slut som artist igår efter söndagens aktiviteter. Kallsvettades som nåt fruset på tining hela natten. Gick och la mej igen när hundarna varit på morgonrunda, och sov till halv tre. Kämpade mej igenom 27min yoga och höll kväll tidigt. 

Idag har det känts bättre, så jag har orkat både tvätta, gå till netto och diska lite. Ja, till och med krattat vardagsrummet och lagt ut antihalkgummimatta till trixträning. Lång morgonrunda med djuren och 80 min yoga nyss. Läste igenom utredningen från socialen och okej-mailade om det.

Dagen har flutit på sällsynt smärtfritt och nu ska jag äta soppa, dricka kryddte och se ett par serier. Shadowhunters, Lucifer och The Magicians står på schemat. 

Stod på netto innan och undrade hur det kunde komma sej att jag var hungrig, när jag faktiskt nyss ätit! Kom sen ihåg att jag bara stoppat mackorna i rosten och sen glömt bort dem. Efterblivna hjärna...

Nu MÅSTE jag värma min soppa, det är så onödigt dyrt att äta sej mätt på pistagenötter. Trevligt att ha lite aptit åtminstone. 

I attract. I am grateful.

Namasté.