Det där med vad en behöver vs det en vill ha. 

Framtiden är nu och jag visste att dagen skulle komma, men inte när eller hur. Men jag var beredd. Jag var redo. Mogen. Mindful. Jag kommer andas mej igenom detta, vill ju bara att Du ska finnas i mitt liv liksom. Vill göra bra val för framtidsMia och framtidsDu, och inte bara låta vindarna föra mej ut på öppna, djupa vatten och dränka alla omkring mej. Men hur vet en vad som är bra? Hur håller en sin borderline i styr när den vill spränga sönder alla gränser? Hur stark kan ens karaktär vara?

Jag ville verkligen stanna då, ge det mer tid, men jag var för skör. If I had stayed, I would only be in your way. Våra våglängder var inte i fas, vi var på så märkliga ställen i våra liv, mina cirklar ständigt i rubbning av allt det osäkra när det enda jag såg var Du. Du fick så stor del av mitt liv, utan möjlighet att fylla ut det, och jag kunde inte andas till slut. 

Universum förbarmade sej över oss, gav mej istället lugna vatten, erbjöd en trygg klippa, en klar framtid bortom dimmor och storm. Ett stadigare hjärtslag, djupare andetag, bredare periferi. En förutsägbar tillvaro. Ett skyddsnät för min stundande, komaframkallande kraschlandning.

Du fick en chans att zooma in ditt fokus där det behövdes som mest, med mina erfarenheter som proviant. Och säkert mer som jag inte har tänkt på. Jag hoppas det gjorde någon storts skillnad. Eller det vet jag att det gjorde.

Det är inte heller förrän såhär i efterhand som jag faktiskt förstår hur mycket allt betydde för Dej. Hur blev det så? Ord är vind och änglar finns bara i snö. Vi blir alla poeter vid kärleks beröring och förlust, men ord ger ingen trygghet hur gärna vi än önskar att det fick vara så.  

Din mamma tyckte det var fint att jag gjorde pannkakstårta till Dej. 

Min mamma trodde att Du var något jag hittat på. 

Vilka märkliga scener det kan bli av pusselbitarna vid samlat på oss genom livet. Härligt att veta att de märkligaste ännu inte blivit. (obs! ej ironi)

Jag ser fram emot framtidens praktfulla sceneri. Ser fram emot att i insiktsfull balans och med handen på hjärtat och öppna kort leva mej igenom varje ögonblick. Jag har samlat ett litet gäng fantastiska individer i mitt mentala utrymme och är nu redo att fångas i varje andetag. Jag har ingen roll att spela, förlitar mej på mitt inre väsen. 

Säger jag nu åtminstone :) Alla vet att det kan ändras i nästa sekund. Fem dygn kan förändra en värld liksom.

Men jag kan andas. Är glad. Ser fram emot att möta mitt livs största utmaning: Ta ansvar för mina känslor och, i sin tur, handlingar. 

Det trodde en aldrig va!

Jag har en hel del att bevisa för mej själv, så jag håller huvudet högt (näe inte riktigt så högt). Jag förtjänar fan min egen respekt! Tack mina regnbågar för hur ni färgar vinden. 

(... och snälla, påminn mej om att ta min medicin så jag klarar leva hahahaha, orkar inte I'll just see myself out okthxbye)

Loppan väckte mej för en timme sen och behövde gå ut pga ont i magen. Det var dimmigt och vindstilla och vi traskade några varv runt gården. Tro jag kan somna om nu? Knäppäst.

Tänker, känner, saknar, accepterar. Ingenting spelar ändå någon roll, för jag förstår inte livet. Det enda jag förstår är regnbågar och min längtan, mitt sökande. Jag börjar förstå mitt syfte, min annorlundighet, men det finns så mycket frågor. Vem ska jag ställa dem till, alla varför och hur? Universum svarar inte, har lämnat mej till min egen tolkning. Och jag börjar se mönstren, och har tilltro till att jag så småningom kommer vara i fas och kontroll. Lära mej rikta och förstå. Mer. Djupare.
Jag är inte giftig. Jag är magisk. Och en dag kommer jag förstå exakt hur och varför.

Tills dess går jag ut ännu en gång med min ont-i-magen-hund.