Mina skuldror vill inte leva idag. Tror jag hade ihjäl dem när jag desperat försökte få ordning på downward facing dog igår. Kämpar riktigt mycket med den posen och vet egentligen att jag bara borde låta det ske, men den är svår. Mitt svårböjliga bäcken ger mej qasimodorygg, ochh det känns som att det mer blir nåt mellanting mellan .... jag vet inte ens. Behöver bli mycket mer snäll mot mej själv, men eftersom min övriga överrörlighet gör allting så lätt för mej, så ar jag svårt att acceptera det som inte riktigt går. One legged pigeon är snudd på omöjlig, men det kan jag ändå på nåt sätt acceptera, eftersom jag inte gör den varje dag som down dog. Bläääh. Det blir ett enkelt, mindful pass nu på morgonen och ska verkligen försöka få lite ro till att meditera också. 

För typ ett halvår sen pratade med min uppfödare och hon berättade att en av "valparna", från kullen som föddes parallellt med Xenits, hade det lite svårt hemma. Visat aggressiva tendenser mot familjen etc. Där och då ville jag bara ta hem honom till oss. Idag såg jag i vår kennelgrupp att han ska omplaceras till ett lugnt hem utan barn och min hjärna började gå i spinn. Jag har ett lugnt hem utan barn. Är jag verkligen ett tillräckligt aktivt hem för Xenit? Han älskar ju barn och hade kanske tyckt det varit roligt med ett byte? Jag har ju inte plats för två liksom. 

Blev tvungen att ringa Hannes och höra honom säga det jag egentligen visste: Xenit hade INTE varit glad om han inte fick va med sin "MÄÄMMÄÄÄÄÄÄ!!!!!!" (alltså jag) och Triton är kanske lite väl försiktig för att trivas med Loppan och Mira. Jag vet ju att jag ALDRIG skulle lämna bort min lilla X, men ibland fladdrar tankarna iväg i så många om och kanske. Det gäller för tusan allt, och då behöver jag plockas ner till verkligheten. 

Känner att jag lever mycket i mina fantasier just för tillfället och behöver bli påmind om vad som är logiskt och inte. Borderlinebarn, jag säger då det....