Lugnet infinner sej. Trodde inte jag skulle orka prata med någon idag, att jag skulle gå in i mej själv helt och gråta mej till sömns. Men så blev det ändå ett timmes+ skypesamtal med en regnbågsfjäril, vars röst lugnade och lättade dimman, lockade fram leenden och till och med några skratt. 

Tack vackra, för att du finns. Jag lovar att inte försvinna igen.

Nu är det ett sånt där spännande tillfälle igen, då jag öppnar ett tomt inlägg med bara en oidentifierad känsla för att låta tangenterna suga orden genom fingrarna, ur mitt hjärta. Att få det i ord, så jag kan läsa det sen och kanske förstå, klura, acceptera. Let's go: 

Det har varit borderlinekaos inom mej idag. Rubbad balans efter att jag varit inne i Malmö för att miljöträna lite igår. Tittat på folk liksom. Bara för att. Tjugo minuter. När jag kom hem krashade jag i darrande fosterställning och hetstårar. Jag orkar inte vara såhär trasig, att jag inte ens kan vara ute utan att bli sönderstressad. 

Försöker söka något slags stöd någon stans ifrån, och sanningen är att jag faktiskt känner mej lite ensam. Trodde aldrig att jag skulle erkänna eller ens upptäcka den känslan, men nu är den här och hälsar på. Smeker min kind, viskar att det finns alltid alternativ. Men vi är inte vänner, jag kan inte lita på känslor som får mej att vilja ha människor i min närhet. Så vansinnigt förrädiskt. Obehagligt. Sinnessjukt. 

Jag är själv här hemma så mycket, mer än jag nånsin brukat vara. Det är tryggt och behagligt och egentligen är det kanske inte sällskap jag kräver, utan mer uppmärksamhet och smekande ord. Sånt jag alltid intalat mej att jag inte behöver. Aldrig velat acceptera att jag innerst inne är en kall och rädd liten fågelunge som beöver så mycket mer än jag ger uttryck för.

Eller är det bara en längtan efter att få som jag vill? Efter att någon ska komma och slå mej på käften så jag kommer i rätt balans? Tröstande händer? Vad är det egentligen jag behöver här, just nu? Jag behöver min livskamrat men han är så smärtsamt otillgänglig.

Jag är lite vilsen och väldigt rädd. Tom. Ensam. Ihålig. Ledsen. 

Ångesten karvar djupa skåror i mitt inre, knyter samman magen till något olösligt. Om jag öppnar munnen kommer skriket i mej loss och river isär mitt ansikte. Varje ljud får min kropp att explodera. Loppan piper, jag vill bara skrika, kasta en bok i huvet på henne, kasta mej ut från balkongen och springa på brutna ben tills jag kräks upp magknuten och huvudet ramlar av. 

Jag vet vad jag behöver nu. Jag behöver vara HELT ensam. I nån jävla grotta. Jag avskyr mej själv för att jag flyttade till det här huset. Här är så mycket människor det är så obehagligt, jag orkar inte mer. Varje gång jag ska gå ut är en jävla kamp för att andas tills jag kommer ner de fem våningarna och ut på öppen gräsmatta, där jag kan se var som finns och aldrig beöver vara närmre någon än tjugo meter. 

Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.