Manipulerar, hetsar, stöter bort.
Kommer och går som en stormvirvel och lämnar fallna hjärtan där jag går.
Skänker oro och hjälplöshet, det är bortom min kontroll. Det borde vara förbjudet, finnas regler för vad som är omänskligt beteende. Regler jag ändå inte varit kapabel att följa. Jag tillhör inte den här planeten, kan inte förstå intentioner, ser baktankar i varenda vackert ord. Cynisk och naiv. Är satt här av andra anledningar, men famlar genom dimma och taggsnår i desperat sökande efter den Rafiki som en dag ska få mej att se mitt syfte. Famlar inom mej men hittar bara skrik och ambivalens.
Jag skriver om att leva med förbannelsen, men orden räcker inte till och jag behöver fly när det blir övermäktigt. Min livskamrat ser tålmodigt på när jag virvlar omkring i kaos, med full förståelse och acceptans över att jag inte är tämjbar. Att jag dör i fångenskap. Att jag utan förvarning kan lägga på mitt i ett samtal och försvinna i dagar. Oresonlig. Fullständigt obegripligt om det är av solitudabstinens eller raseri för något han sagt fel. Bestraffar med tystnad. 
. Jag lever och andas känslor. Mental närhet, fysik gnista. Sorg och längtan blandas med eufori i ett kalejdoskop av oförklarlig tillvaro.
Människor är så lätta att påverka, suga själen ur. En blick, ett leende, ett skratt och så kan jag stoppa dem i min ask. Spara, för att sen plocka fram när regnbågen bleknat, när jag har slut på positiv. 
Av andra kräver jag allt jag inte själv kan ge. Trygghet, pålitlighet, närhet. Löften.
Faller kär, faller för fort. Glömmer aldrig. Vill bara stanna här och vänta, stanna här och tyna bort. Det en behöver är oftast inte det en vill ha, men det enda jag kan göra är att lita på min intuition och låta livet visa mej vägen.

En dag kommer jag att veta. 

After my picture fades and darkness has turned to gray

wathcing through windows, you're wondering if I'm okay. 

Secrets stolen from deep inside

the drum beats out of time.

Känner mej fortfarande som ett halvt lik efter torsdagens anspänningar. Sov halva dagen igår, dogparkourtränade hundarna på gården, spelade Wildstar med Jackan och hoppades innerligt att jag skulle få sova hela natten inatt. 

Det fick jag inte. Vaknade klockan 03 ur mitt längsta ångestdrömskrik någonsin, genomsvettig och frusen. Funderade på att gå och sätta mej i duschen, men då kom min lille Xenitsked in under täcket för att värma och jag lyckades somna om efter nån timme.  

Skriket bor kvar i mej, jag är darrig, blicken flackar, magen och hjärtat är hopsnörda i varandra. Svettlukten sticker i ögonen men hur gör en för att orka? Hundarnas ljudande stressar mej, men nu hittade Xenit en foppatoffla som han kastar med och Loppan tog hans tuggpinne, så då har de att göra en stund iaf. Intar duschen med musik. Oklart hur många timmar. Om jag kommer så långt, vill säga. Om min kropp kan röra sej. 

Cry your weak heart out.