En flaska rött, random indiemusik med lyrics på tvn och Guild Wars 2 har gjort min kväll. Bort med allt annat, orkar inte. 

Försöker bara resonera med mej själv, eller kanske låta bli? 

Det spelar ingen roll, huvudsaken är att det är chill. Ska sova som en död nu och förhoppnings halva dagen imorgon också. Så matt. Inatt borde jag väl ändå sova bra.

Tack universum, för en fin dag.

Hur gör en när någon en älskar är så sjuk att hen känns på väg att ge upp? När en fick beskedet att det finns inget att göra, bara försöka hitta någon slags livskvalitet. Medan vi ser på när en kropp smulas sönder av alla sorters trasighet. Timmarna på sjukhuset, alla hundra "vi vet inte" och "vi kollar detta också, testar detta, provar det här, röntgar ditten och datten, ta de här tabletterna, gör dessa övningarna, ät det här". Paniken som uppstår av ovissheten och oron. Känslor som jag fortfarande efter så lång tid inte kan sätta ord på. Tränger undan, tar det dag för dag. Ökar distansen lite grann, lite undermedvetet sådär som jag brukar när något känns för svårt. Det här är nästan för svårt.

Jag väntar på svar, men finns inga att få och jag är så rädd. Alla ord är redan sagda, alla frågor redan ställda. 

Jag vill veta. Veta vad som händer om ett år, om femtio. Jag måste planera - hur ska jag annars klara mej? Tänk om allt rycks ifrån mej och jag bara står där och har ingen aning, ingenting. Tänk om det för alltid fortsätter att bli sämre? Tänk om jag exploderar?