Allt som jag försökt att hålla ligger spritt

Allt som jag försökt bemästra svävar fritt

Allt som jag inte når ligger här framför mej

Och jag kan se hur det gör dej förbryllad 

Hur det fascinerar dej.

Gråtit och panikat ytterligare en timme på psyk. Det verkade lite som att Hedvig inte riktigt har fattat under dessa åren hur svårt det faktiskt blir för mej när sånt här händer. Det är ju alltid en annan sak att prata om det, när en inte är direkt i situationen, men idag behövde hon verkligen hjälpa mej ur hetspaniken.. Jag antar att det kan låta överdrivet, med mina väl inlindade ord och abstrakta beskrivningar av känslorna som tar över mej, men sanningen är att orden inte räcker till. 

Dessutom hade jag gått ner allt, denna veckan, som jag hade gått upp förra, så det verkar vara ett jävla jojobantande här. Har legat mellan 53-55kg i månader nu känns det som. 

Nu är jag i alla fall hemma, lugn, har ätit falafel, hundarna är rastade. Loppan står på gummimattan och gör töntiga ljud för hon vill TRÄÄÄÄNAAAA FAKTISSS!!!!! Let's do it. Lite klickerskoj får en väl orka med, nu när hon ber så snällt. 

Sen Guild Wars 2 och rödvin resten av kvällen. Imorgon är en bättre dag. 

Vaknade med en stark känsla av att den här dagen skulle bli svår att ta sej igenom, men valde att tänka bort det och köra på med ett öppet sinne ändå. Det hade kommit lite snö inatt, så vi gick och busade i mamma&pappas trädgård på morgonrundan. 

När jag kom hem hade jag ett missat samtal och ett röstmeddelande. Det är sånt som får ångesten att skjuta i höjden. Lyssnade av den och det var min boendestödjare som sa att beslutet var klart och att jag kunde ringa upp henne. 
NNEEJJ!!!! Det kan jag för helvete inte!!!! Jag skrev KLART och tydligt till Anna på soc att jag behöver initiera med mailkontakt så det var det jag hade väntat mej. Så fort jag förstod vem det var och vad det gällde knöt sej magen till miljoner knutar och tårarna och paniken kom som ett slag i ansiktet. Nu sitter jag här och hyperventilerar, hetsgråter, darrar som ett asplöv. Varför kan folk inte bara ta en på fucking allvar när en säger att en behöver ha det på ett visst sätt??

En halvtimme har gått, jag har haft Nix på telefon och hetsgråtit i panik i hennes öra en stund. Skickat ett mycket upprört mail till Anna, som hon svarat på och ska vidabefordra till boendestödjaren. Vattenfallstårarna forsar fortfarande och trots att det är svårt att se så kan jag åtminstone andas nu, men kroppen vill implodera och självdö. Vill bara skita i det nu, jag behöver inte deras jävla hjälp om de ska vara så dumma. Hade ändå börjat tycka det kändes okej, men nu är förtroendekontot på många långa minus. 

Måste försöka sova nån timme nu så jag orkar prata när jag ska till psyk i eftermiddag. Så jag orkar gå dit över huvud taget. Min kropp vill inte röra sej. 

 Hur är det rättvist ? Att de som ska föreställa hjälp inte ens lyssnar på varningarna. Så lättriggad, så bara klampar de in i mitt minfält utan att ens se sej för, så att min kropp försätter sej i omedelbar paralyserad dödsflykt, kastar sej på den stora röda panikknappen. Kan de inte bara fucking lyssna??