Jag har känt min vän Jackie i, det borde va tio år i år nu? Vi möttes på suparfester i Helsingborg när hon var 13 och jag 18, väl? Hon gick under smeknamnet Tretton eftersom hon var så mycket yngre än oss andra. Och på den vägen gick det. Hon e min soulmate, inspiration och hejaklack. Vi har haft kontakt till och från genom åren (så som livet är), men nu är hon ett dagligt inslag i mitt liv igen, och jag är så tacksam för det. Vi är två trasiga, magiska systrar födda i stjärnstoft, med lika tankar och känslor. Blind leder blind, sjuk hjälper sjuk. Vi bor typ 15 mil ifrån varann, ses aldrig, pratar inte i telefon men gör ändå en massa saker tillsammans. Yogar tillsammans, är ute och laddar upp våra trötta själar i solen med hundarna. Peppar och guidar där det behövs: genom panikattacker, ätsvårigheter, härliga och farliga dagar, med hunderiet och bara allmänt. Fysiskt långt borta - mentalt alltid där. 

Jag var faktiskt hos henne och gjorde hennes dreads i höstas. En fantastisk ära och alldeles underbart att träffa henne igen efter alla år sen sist (förutom när hon praktiserade på mitt jobb ett tag, men jag va ändå bara där 25%) och lätt värt projektet med kollektivtrafik. I starkt, villkorslöst systerskap tar vi oss igenom våra dagar i alla möjliga och omöjliga sinnesstämningar. Jobbar hårt för att älska oss själva och ha en så harmonisk tillvaro som möjligt. Sjuk hjälper sjuk. Blind leder blind.  

Fina fina fina Jackan <3 och Demon

Nutsmasté, sister, the Crazy within me honours the Crazy in you. 

(Jag hade faktiskt tänkt skriva det här inlägget (planerade det på promenaden) innan hon requestade ett blogginlägg idag haha, men just då satt jag ändå redan och skrev det förra. Så från hjärtat, och inte per önskemål :D)

Köpte två linnen igår, så nu har jag kläder som passar, tjoho! Även ett nytt, fungerande, minneskort till telefonen och en flaska ekologiskt primitivo som ska drickas när dekadensen faller på. Fint ska det va, har druckit min beskärda del av fulsprit genom åren. 

Idag är det sol, vindstilla och runt nollan. Så glad att upptäcka det när jag vaknade imorse och dessutom hade energi i kroppen. Gick en lång, njutbar runda med hunddjuren. Vi stötte på en tjej med två hundar i en rastgård. En springer spaniel tik i Loppans ålder och en långbent blandishane i Xenits flamsnivå. Tanterna strosade runt medan grabbarna flängde omkring och tacklades i räcerfart. Kenzo va typ tre gånger så stor som Xenit, och han som älskar att leka med stora hundar var alldeles utom sej. Matten var jättetrevlig och reko, vilket är mycket ovanligt i den här Arlövshålan. De flesta en stöter på har efterblivna åsikter, stryphalsband och stressade hundar, som de tror är "balanserade". Klarar inte de synerna, mitt hjärta krossas. Alltså mycket, mycket trevlig omväxling att träffa detta fina ekipaget. 

Sen gick vi upp till mormor, eftersom vi hade vägarna förbi där. Fick i oss vatten och lite att äta för att sen traska vidare. Satt på torget en stund och tittade på folk. "Helst inte!!" sa pipXenit som tycker det e "jattetråkit faktiss" att va stilla. 

Sammanlagt var vi ute i över tre timmar. Jag är så stolt och nöjd med mej själv. Vi e alla nöjda, till och med Xenit har dämpat sej nu och sover fast han var helt överstimulerad och busig när vi kom hem. Loppan lapar i sej årets första balkongsol. Jag ska yoga när kroppen vilat lite. Låter ögonblicket fånga mej och njuter av tillvaron. 

Försöker låta bli att tänka på att jag haft nio(!) missade samtal från hemligt nummer det senaste halvdygnet, både 23:30tiden igår och 07:20 imorse. Vägrar svara, har sån telefonskräck alltså. Har dock bestämt mej för att lyfta på luren om det ringer igen. Får väl se. Arghhh. Men skit i det nu.