Har gråtit vattenfall i känslokaos - mindful, accepterande. Jag kan andas, varje gång jag konstaterar det är som en lätt kyss.
Jag ser mönstren, behöver inte ens leta. Har ändå tilltro till att vi alltid befinner oss just där vi behöver vara i livet. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det och allting handlar om att man verkligen bestämmer sej en enda gång.

Jag har varit skör. Bräcklig. Smulig. I två år har jag levt i en puppa, skyddad från allt. Så skygg, så skör. Börjar knacka på skalet nu.
Upp över 55kg idag dessutom så känner mej nöjd med det. Jag kan andas, har ändå mått helt okej.
Ska inte jinxa nu. Pranayama, yoga, meditation <3

Känner att nån infektion härjar i kroppen, men mitt superimmunförsvar håller förkylningssymptomen väck, så är bara allmänt matt, öm och hängig i kroppen. Fina bieffekter av att leva på ingefära, vitlök och citrus.

STORhandlade i tisdags, 2k worth of ekologisk veganmat, och har dessutom fått hem min blender som spenderat några månader i Torekov, så nu vet jag en som kommer gå ballistic bland skålar och kastruller!!
Igår fick vara bakonsdag, så en svamp-/spenatpaj i quinoaskal och en äppelsmulpaj (eftersom jag hade både Hannes och Nix här till att förbereda äpplena, så mina händer slapp allergiklia sönder).

Nu känner jag hur det kryper i kroppen av solitudabstinens. Det är jättefint att ha någon här som delar liv med en emellanåt, men det är många dygn denna veckan. Dessutom är mina tankar ute och flaxar på alla möjliga håll och kanter, om tur-returbiljetter, fjärilar, regnbågar och hur man vet vad som är vad. Då kan det kanske iofs vara bra att ha någon här som jordar.
Det är stor risk annars att jag fuckar upp något eller någon inom en snar framtid. Jag kan känna det under huden. Något har blivit annorlunda. Igen.

Tur jag ska till psyk idag då. Mitt andra hem ?