Vi hade kul igår. Både jag, Annica och Hannes var så grymt tankade och när jag vinglade hem till bortaplan längs Malmös gator visste jag precis hur jag skulle må idag. Piroger och vatten hjälpte inte heller. Men KB var najs, folket var najs, allt var najs och jag rökte inte ens särskilt mycket, så det var också najs. La inte ut en enda krona på hela kvällen heller och det var verkligen najs!

Men idag är det inte najs. 

Min mobil dog inatt så jag har inte haft någon som helst kontakt med omvärlden på hela dagen, förrän jag kom hem nu klockan tre. Det har varit gudomligt skönt. Jag hoppas att det var riktigt många som försökte ringa, men inte fick tag i mej. Fast det var det säkert inte. 

Jag fattar inte varför jag har börjat spy så mycket på bakfyllorna. Gillar att det kom upp blod första gången också. Det var najs. Eller? Heeeh. Inte förrän framåt två var jag människa igen, och kunde göra min walk of shame i godan ro.

Känner mej sjukt blek idag. Inte i ansiktet alltså, utan mer metaforiskt. Genomskinlig. Ful. Ingenting. Det är ångesten som säger hej. 

Andra Chansen i Melodifestivalen ikväll, kommer tillbringas med min mams. (pappa och hund också, men det är bara jag och mamma som engagerar oss)

Ingen alkohol i alla fall. Bara cola. Sen kommer beib ikväll när slutat jobba. Gillas. 

Nu: Upp till min försummade, halta häst. Han ska få gå ut i en hage. Han kommer bli glad.