Ikväll är det hans ord som ekar i huvudet. Förövaren. "Kan du ALDRIG vara glad en hel dag?", sa han irriterat när jag låg gråtandes i panikkramper.
Tydligen inte. Fortfarande. Jag åt för mycket mat ikväll, så jag kände mej tvungen att ta en cigarett, trots att jag slutat, för att dämpa ångesten men fick ännu mer ångest över att det var äckligt, så nu känner jag mej som världens äckligaste människa, full av skräp i magen och tjära i lungan. Borde inte få finnas.
Att det är hans ord som ekar igen får äckelkänslorna att brinna i min kropp, svetten lackar i mitt ansikte. Varför är det så varmt under täcket? Varför kan jag inte andas?

Jag skrev ett inlägg på facebook om varför jag är rädd för män. I det nämnde jag hastigt Förövaren. Att det hänt. Att det var på riktigt. För första gången i det offentliga rummet. En liten mening bara. Att det hänt. Att han inte var invandrare, utan inföding. Eller snarare inavlad? Jag försöker andas acceptans över mitt val att skriva ut det. Det är ändå för sent att ta bort det, nu när trettio+ pers gillat inlägget så antar jag att många fler läst det. Men jag kommer inte få några frågor om det. Dels för att jag inte pratar med någon, och dels för att folk ändå inte pratar om sånt.

Jag minns för mycket och samtidigt knappt någonting. Minns hur jag spenderade massivt mycket tid på toaletten under den där tiden. Hur det var omöjligt att veta vad som var vad när jag ändå inte ville leva alls. Var det jag som lät det hända? Hade jag gett upp? Jag var så rädd för allt att rädslorna bara smälte samman. Var det paralys, var det självskadebeteende, var jag bara svag? Jag ville bara fungera, men det var fullständigt omöjligt. Det fanns inget ljus, så vad spelade någonting för roll?
Var det mitt eget fel? Jag har tagit på mej skulden så länge nu, sen jag i efterhand fått hjälp att förstå vad som faktiskt hände. Det var så mycket suckar kring mej, jag var ju ändå skyldig något för all ork det krävdes att befinna sej i mitt utrymme. För alla gånger jag var en hjälplös fläck på golvet. För alla timmar jag apatiskt stirrade in i väggen. NÅGOT fick jag väl vara bra till. Väl?

Det är hans leende jag ser när kroppen krampar i skräck. När jag blir rädd för min egen livskamrat, den mest pålitliga i universum. Varje gång jag inte klarar av att vara intim. Alldeles för ofta. Majoriteten av alla försök. Varje gång muskelminnet får mej att gråta hos gynekologen. Är det rättvist att mitt liv ska vara så begränsat, så många år senare? Är det rättvist att han säkert inte ens är medveten om vad han gjorde?
Men karma är en slug liten bitch, och han har fått vad han förtjänar i livet och mer. Helt utan min inblandning. Men det förändrar inget i mitt trauma.
Förändrar inte att min hud gör intensivt motstånd vid beröring. Hur förändrar man det?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...