Har lyckats hålla tankarna i schack hyfsat även idag. Har dock varit olidligt trött. Sov middag en timme vid ett, och somnade sen ytterligare två timmar på soffan hos mina föräldrar vid fem. Fattar inte vad det är som är så svårt? 

Funderar en massa nu. Är det lönt ens? Jag vet ju om att allt alltid går åt helvete förr eller senare. Ingen balans just nu bara och den här gången har jag verkligen satt mej själv i skiten. Gulligt Mia, gulligt.. Har så svårt att läsa folk, och tyda avsikter. Man kan inte hjälpa att man är käss. Tappad chey..

Det hysteriska asgarvet som inträffar när man sitter fyra tjejer, och en håller på att berätta något men plötsligt blir tyst mitt i en mening, för att sedan fortsätta och bli tyst igen. Alla ser undrande ut, tills personen i fråga börjar skratta och utbrister: 
"Alltså förlåt, men jag har bara så jävla mycket flytningar!" (och snabb förklaring om varför)

Dog skrattdöden, utan tvekan!!

Har skrattat så mycket idag att jag garanterat kommer ha en mördande träningsvärk i magen imorgon! 

I förmiddags hade jag och Hannes djupa och ytterst mogna diskussioner om psykopati och bajs. Vi satt och gjorde tester för att se vem av oss som hade mest psykopatiska drag. Hannes vann. 

Sen Limhamnsfältet med alla kollegorna med hundar. Loppan blev helt stört busig när hon sprang på isen och började kuta fram och tillbaka med ett alldeles galet uttryck, så jag vek mej av skratt även då. 

Jag, Karro och Jana följde med Hannes hem sen och hängde lite i hans soffa och tittade på roliga youtubeklipp och dog av skratt. 

Ikväll har mina äldsta vänner varit här; Annica, Malin och Linda. Vi har druckit kaffe, målat naglar och pratat, pratat, pratat. Skratten har avlöst varandra, och jag har nog varit mest hysterisk av alla och skrattat så tårarna forsat. Efterbliven tjej, åååååh vad jag älskar livet idag!  

Jag har väääärldens underbaraste vänner och kollegor. Kärlek på så jävla hög nivå!! <3

Har klarat kvällen utan att tänka ner mej i träsk. Ångesten är vad den är, men den hålls åtminstone i schack om jag inte låter den styra tankarna också. Duktig chey. 

Imorgon är en ny dag att klara av. Limhamnsfältet med mina gulliga kollegor på dagen, sen kommer Annica hit och koppar kaffe. 

Mitt hår kan vara det risigaste och tråkigaste jag sett på mycket länge. Bristen på balsam här hemma i kombination med lufttorrheten rätar ut lockarna på ett mindre smickrande sätt. Platt och trist, ungefär som jag känner mej i största allmänhet. 

Kvällsrunda med hunden nu, sen lite sömn - förhoppningsvis. 

150 meter ifrån mej bor min bästavän Annica. När det är vinter och träden är kala kan vi vinka till varann från våra respektive kök,  ifall vi anstränger oss lite. Vi lever i totalt samförstånd, i vissa perioder pratar vi inte alls, men ibland får vi någon knäpp och sitter och koppar kaffe flera dagar i veckan. Vi har känt varann i 13 år och behöver aldrig förklara saker för varann. 

Miljoner koppar kaffe, lika många liter alkohol, utekvällar, cigaretter. Vi har traskat hem i natten tillsammans, fulla som svin, eller bara suttit sunkiga och käkat rostade mackor på en balkong. Tappat bort varann på KB oräkneliga gånger. Vi är så sjukt olika, som natt och dag egentligen, personlighetsmässigt. 

Men vi har lika musiksmak, samma ensamhetsbehov och liknande känslomönster och tankar.

När vi var tolv satt vi i Annicas trädgård och tittade på stjärnorna. 

När vi var nitton satt vi i mina föräldrars källare, drack rödvin och spelade Guitar Hero. 

Nu är vi tjugofyra, och dricker kaffe vid Annicas köksbord, eller dansar loss på scenen på KB nån gång ibland med var sin Corona i handen. 

Bästa, underbaraste vän, det här är bara en liten hyllning till dej för att du är så jävla bra. För alla timmar vi sitter och ältar allt tillsammans, och alla gånger jag sprungit hem till dej i mjukisbyxor och foppatofflor (oavsett väder). För att du är uppriktig mot mej och för att vi alltid har så jävla bra svar på allting. Jag älskar dej av hela mitt hjärta, och ser fram emot massor av år av fortsatt vänskap. Du är bäst! <3

Efter ett smärre raseriutbrott på mej själv, har jag nu kommit fram till att jag på riktigt ska sluta vara en jävla fjantskalle. 

Sluta bli hysterisk över saker jag ändå inte kan påverka, och faktiskt försöka låta tiden ha sin gång. 

Keep your head up now! 

(No no, not quite that high..)

Jag är för närvarande ett jävla inferno av ambivalens, och jag orkar helt enkelt inte mer. Nu ska jag försöka vara lite mer normal. Har lyckats klä på mej, och ska nu ut och köpa de sista julklapparna. (Bara komma ihåg att andas också.) Ska trotsa all jävla ångest och bara traska iväg. Sen ska jag vara jävligt duktig och njuta av julen och livet utan att börja tänka på allt som kan gå fel. 

Jag har gjort mina val nu, och jag får skylla mej själv. Vad som än händer, så finns det alltid en anledning till att det blir så. Andas. Oavsett vad som händer så leder alla vägar någonstans, och alla erfarenheter gör en klokare. (Klyschor, klyschor - fyfan vad jag borde vara vis, ändå kan jag inte lära mej av mina misstag...?)

Farväl tjockskallighet. Idag och fram till och med måndag ska jag inte tänka på några tramserier. Shape up, för fan! Såatteeh ... glhf then. 

Den här lilla Spotify-spellistan håller mej ovanför ytan för tillfället: 

Chillerimys & mongomadness 

(Med betoning på The Cure - Just like heaven, som lyfter lite extra)

Försöker andas, men det är svårt när ångesten trycker. Jag vet att det är ingångsbiverkningarna, sömnbristen, vätskebristen och näringsbristen i kombination som får händerna att darra, stelna, frysa. Den vetskapen gör det dock aldrig mindre obehagligt. Låg på botten av badkaret i två timmar och lät skållande vatten rinna. Det dåliga miljösamvetet gjorde sej påmint, men jag får faktiskt inte lov att bada, och jag har gjort en pakt med en vän att inte karva. Någonting måste man ju få göra för att dämpa kaos. 

Försöker fokusera, lära mej kluriga låttexter (Phoenix - If I ever feel better, för tillfället), tänka på sånt som inte gör så ont. Kanaliserar känslorna, känner in, känner efter, samlar. Det är bättre att ha allt på samma ställe, och när allt ackumulerats till ett skrik så finns det alltid en chans att det ger sej. 

Det svåraste idag är nog att faktiskt tro på att saker ibland kan vara precis som de verkar. Misstänksamheten hittar alltid på egna historier, varianter och scenarion, vänder och vrider på allt som sägs och skrivs. Allt är bara en konspiration. Jag vill inte vara DEN tjejen. Vill inte vara blond och blåst och lurad. 

Finns det ett pris för dåligt omdöme? Har tappat kontrollen totalt, trodde inte att jag skulle förlora mej såhär, det var ju inte meningen... eller var det?

How many lovers would stay

just to put up with this shit

day after day?