Bara en tanke - men det är väl ändå tanken som räknas? Nåja. Jag blir dum i huvudet i vilket fall, kan liksom inte hjälpa det. 

Har varit i stallet och mockat, satt mat och tränat lite rally med Loppan i stallgången. Får ju inte rida nu efter den skitta operationen. Hade velat ta en skitvarmt bad, men det får jag ju inte heller. Ryggen dödar mej också. Fakk. Trist liv.

Soundtrack of today: Daniel Adams-Ray - Dum av dig

Aarghh, det jävla illamåendet vill inte dra åt helvete. Lever mitt liv med skräckblandad förtjusning, men för tillfället är det mest bara jobbigt. Sovit bort eftermiddagen på soffan. Pendlar mellan sinnesstämningar, tankegångar - acceptans, desperation, hopplöshet, eufori. Paradox. Dum i huvudet.

Why are you so far away?

Why won't you ever know that I'm in love with you?

"Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans." Skölja bort äckelkänslorna med hett vatten, låta mascaran svida i ögonen, bränna skinnet rött.  

Snälla, vem tror du att du är? Uppgiven.... 

Från genombrott till sammanbrott, det går så fort. 

(Den enda jag lyckas lura är fan mej själv. Patetiskt.)

Man försöker alltid vara så jävla stark och duktig, och jag tänker att jag skulle klara av den där cellförändringsoperationen med lätthet. Blev inte riktigt så.. Finns få saker som får en att känna sej så utsatt! Sjukt obehagligt, och världens gulligaste sköterska höll mej i handen och torkade mina tårar. Man får inte vara så jävla vek! Alldeles för mycket att relatera till. 

Nu har jag gjort allt jag skulle göra idag. Operation, telefonsamtal och så kaffe hos min-bästavän-Annica. Har till och med ätit, och nu sitter jag och lyssnar på Bob Hund, upcurlad i datorstolen och tänker mer än jag borde. Hjärnan får inte vila en minut när det är såhär. Fast det är ändå fint, på ett lite quirky sätt. Jag gillar't!

The smell of you in every single dream I dream...

Hyllning till livet idag. Jag käkar godis till kvällsmat och kommer säkert bli tjock, fryser om mina fötter så jag tror att de ska ramla av och jag kunde inte rida min lektion ikväll för att min rygg gjorde VANSINNIGT ont redan i värmningen (inte riktigt lönt när man inte ens kan rida lätt?). Dessutom ska jag åka in och operera bort cellförändringar imorgon, och hur kul är det liksom? 

MEN!! Allt sånt kan dra åt helvete, för jag är sååå jävla glad ändå och jag älskar mitt liv. Det skrällar verkligen till det. Jag har sjukt bra musik på min spellista på spotify och jag ska lägga mej i ett jävligt varmt bad nu när som helst. Så man kan tina upp lite. 

Imorgon, efter operationen, ska jag ringa ett jävligt vackert samtal till en jävligt vacker människa. Och efter det ska jag hem och koppa kaffe hos ytterligare en fantastiskt vacker människa, min-bästavän-Annica. 

Jag är så fylld av allt som är så vackert, att jag egentligen vill gråta lite. Kärlek. Så jävla mycket fucking kärlek. 

Snook - Såpbubbler går på repeat och känslan i bröstkorgen är en salig blandning av överväldigande värme och halsbränna (som första biverkning på mina nya mediciner).

Ett litet telefonsamtal, med en alldeles underbar röst i andra änden, lyfter något ofattbart. Trots att december har varit årets långsammaste månad hittills, har den medfört störst förändring. Synbart, och lite märkligt på något sätt.

Fortfarande miljoner oklarheter i mitt huvud, men det kan spela mindre roll när färgerna är klara. Bitterljuvt innehåller fortfarande ljuvhet, grått kan kallas "gladsvart". Tar ett steg upp för den där trappan, vågar trots att jag varit så rädd att falla förut. Jag är på väg någon stans, jag vet inte vart, men ett första steg är alltid ett steg. 

Det gör ont, men gå ändå - du kan alltid vända om. 

Say what you mean, tell me I'm right.

(And let the sun rain down on me)

Give me a sign, I wanna believe.

Och jag avslutar år 2012 på ett liknande sätt som jag gick in i det, men ändå helt annorlunda. En dag ska jag sammanfatta mina erfarenheter, men det får närma sej nyår lite mer innan dess. Väntar på att mer ska hända. Jag är inte färdig med det här året än. Långt ifrån. 

Aarrgh, pallar inte att sömnproblemen kommer smygande igen. Spenderade gårdagkvällen i soffan, ängslig. Tänker för mycket, har för mycket ångest, är för trött, för rädd. Skjuter upp medicinstarten till på söndag, fortfarande ont imagen av rädslan för ingångsbiverkningar. Vet att det bara är tillfälligt, men jag är bara rädd för allt, som alltid. 

Vaknat flera gånger inatt, borde ha sörplat i mej ett glas theralen, men som vanligt var klockan för mycket när jag kom på det. Jag klarar mej, man lär sej absorbera känslorna. Hellre känna för mycket än ingenting alls, det konstaterade jag för många år sen. 

Hoppas på lite glädjeämne idag, om inte kommer nog kraschen kännas lite mer än den faktiskt borde. Hänger löst. 

I want to feel the end, and to enjoy the consequence.

Var hos min psykläkare idag, och fick ny medicin utskriven. Det är första gången på fyra år som jag sätter igång att medicinera igen, och jag kände hur all stolthet bara rann ur mej. Kände mej besudlad på nåt sätt, när jag stod på apoteket och bad om att få ut min startask med Fluoxetin. Fått ett nytt recept på theralen, ifall jag skulle behöva mot ingångsbiverkningarna. 

Jag har varit så stolt över att jag klarar mej utan medicinen, att jag lyckas hålla mej flytande ändå. Vilket egentligen har varit en lögn, eftersom jag faktiskt har mått jävligt dåligt. Jag var bara så avtrubbad på sertralinen att jag inte vågat gå tillbaka. Jag känner hellre för mycket än inget alls. 

Är vettskrämd för att börja på Fluoxetinen nu, men känner att jag har ett bra stöd från min läkare, så det ska nog gå bra. Får samtalskontakt också, så det känns okej I guess.. 

Känner mej sjukt på tvären idag. Psykläkaren säger att jag måste äta. Vadfan då för? Viljket jävla fjanteri...