Har haft en mycket märklig dag med många svängar, och först nu när jag kommit hem och landat känner jag hur påtaglig ångesten är. 

Sov tolv timmar inatt, och när jag kom till jobbet blev jag enormt påverkad av hur låga alla var där, av olika anledningar. Lyckades ändå på mågot mirakulöst vis undvika en jättedip. 

På eftermiddagen kom Jana med donuts till mej och Hannes (kääärleeeeeek!!!) och hon stannade kvar för att sällskapa mej tills jag stängde. Det var en jävla tur, för jag hade den mest kaosartade måndagen på jävligt länge, och var oändligt tacksam över att Jana var där och kunde stötta upp. 

Nu sitter jag mest och tycker synd om mej själv och önskar att mina händer kunde sluta darra.

Önskar att jag kunde sluta sukta efter att få klyva hud.

Önskar att jag kunde andas lättare. 

Önskar att jag slapp tänka jobbiga tankar, att jag kunde radera minnen, plocka bort känslor, sluta undra. 

Önskar att min katt bara kunde hålla käften. Önskar att jag orkade leka med min hund, som gör intensiva lekinviter brevid mej. Powerbows, busmorr och puffar. Istället tänker jag sätta mej på balkongen med en cigarett, lyssna på Mew och låtsas att jag är någon annan stans. 

Gud - om du finns - hjälp till. Jag vill mycket mer än det här.

Indifference is killing me.