Har påbörjat en massa inlägg under de senaste dagarna, som jag inte avslutat och sen helt enkelt bara struntat i. Idag skrev jag ett långt upprört inlägg efter att ha sett förra veckans avsnitt av ponnyakuten. Jag tyckte det var alldeles förskräckligt tråkigt och onödigt att den vita galopp-ponnyns "tränare" använde sej av så mossiga uttryck som "underkastelse" och "bestraffning". Jag menar - vi lever inte på 70-talet! 

Sen kände jag mej lite som en hycklare, för visst hade jag gjort likadant. Visst hade jag också läxat upp den där ouppfostrade ponnyn, för det var faktiskt på tiden att den fick lära sej att veta lite jävla hut. 

Det är inte med hästar som med hundar. En hund kan man (i de flesta fall) kontrollera med råstyrka om nöden kräver det. Det kan man inte med en häst, och en häst med ett sådant (eller dylikt) beteende kan bli en direkt fara för både sin omgivning och sej själv. 

Jag har haft den här diskussionen uppe många gånger, då jag tränat och jobbat mycket tillsammans med hundmänniskor som förespråkar mjuka metoder. Frågeställningen har då kommit upp: varför har det inte slagit igenom med samma kraft i hästvärlden? 

Jag kanske ägnar ett inlägg åt just detta någon gång, för det är ett intressant ämne och det finns massor att säga om det. Men fundera lite på det.