Jag räcker inte fram. 

Står i valet och kvalet, om jag ska sätta på mej ansiktet och ljuga mej blå, eller bara krascha totalt och låta allting vara. I'm trying to make sense of what little remains. 

Bara så fucking trasig. Det är snart inte ens roligt längre. 

Antar dock att mycket av fuckupångesten kommer från doshöjningen på medicinen. Jag vill stå ut. 

Krälar in i duschen och bränner bort äckelkänslorna istället. Sen får vi se.

Don't you just love goodbyes?

Man gör så mycket obetänksamma saker mot varann. Alla med sina jävla bagage, man vet aldrig hur små handlingarna kan vara som river upp så stora sår att allt fuckar ur. Balansen är helt ur funktion nu. Någon fick mej att snubbla, tanken var väl god men obetänksam och konsekvensen blev ett förjävla hårt fall. Jävla alkohol, jävla vidrighet, jävla du och jävla jag och jävla fucking alla äckliga människor i hela världen.  

Allt har slagit tillbaka med full kraft, jag är mer förstörd än på länge. Har blivit lite av en expert på att hitta alternativa självdestruktiva metoder - sånt som inte syns, som inte riktigt märks, som man kan komma undan med. 

Vill slå. Slåslåslå. Hålla känslor på distans. 

Allt är så vidrigt, äckligt, och jag undrar om jag någonsin kommer sluta känna mej som ett stycke besudlat kött. Kommer jag nånsin få så pass mycket självrespekt att jag tycker att jag är värd någonting som jag är? 

Varje gång tankarna flyter iväg fylls bröstkorgen av desperata skrik, och allt vill bara explodera. 

Såg du? Jag sprack sönder. Kan du få mina armar på plats?