Min älskade Stingbebispojkigos är här ikväll och vi har myst så jäävla mycket allihopa. Har legat på hundarnas äckliga bäddmadrass och spelat quizkampen med Kristina på högtalare i telefonen. Nu ska vi gå en kvällsrunda, sen sova för att gå upp tidigt och rastgårdsbusa. 

Hoppas på vacker dag imorgon, men har inte alltför höga förhoppningar. 

Har vaxsträngar på min badrumsspegel. Kul! Så har folk nåt att fråga om. 

Kommer på mej själv med att ha The Cure - Cut Here på hjärnan. Inte helt osökt kanske. 

Men det gör inte så mycket, spelar inte så stor roll, för solen skiner idag och jag ska nackla naglarna, tappa upp ett bad, värma vax, ladda ner serier och mysa så jävla hårt den här eftermiddagen. Självläkning. 

Kvällen imorgon är spikad för Kåbe med min älskade Annica som ääääntliiiiigeeeeeen har en ledig helg så vi kan gå all in på riktigt! 

Loppan tog upp ett papper ur papperskorgen, strimlade och spred ut i vardagsrummet. Såg när jag skulle plocka upp det att det var "manuset" jag skrev inför ett avgörande telefonsamtal jag ringde i början på december. Hade skrivit ner allting jag skulle säga, hur jag skulle reagera på svaren jag fick och när det var dags för en dramatisk konstpaus. Vad jag inte skulle lyssna på, när jag skulle stänga av öronen helt och om jag till slut skulle behöva slänga på luren.

Vilken vändning livet tog efter det. Sakta men säkert ... Eller ja - mer sakta än säkert. Eller kanske inte säkert alls? 

När ångesten blir väldigt påtaglig vill jag helst bara krypa ihop och försvinna. Det är som att hjärnan och kroppen sätter sej i någon stand-by, och jag bara viker ihop benen och kryper ihop där jag befinner mej, sålänge det känns hyfsat tryggt.

Sist satt jag på toalettgolvet, lutad mot elementet som brände och skar in i ryggen. För någon vecka sedan låg jag hopkrupen på golvet bakom gardinen i sovrummet. När jag var inlagd på St:Lars satt och i ett hörn på golvet, bakom en stol. Ju mer jag tänker på det, ju mer kommer jag på att jag faktiskt gjort detta mer än jag tänkt på. 

På lundavägen satt jag i fönsterkarmen. Alldeles nyss, för bara någon minut sen, satt jag uppkrupen på diskbänken (av alla ställen..).

Det är oftast inte samma ställe två gånger, det är i princip alltid sjukt obekvämt (som när jag spenderade en halvtimme på stengolvet i hallen) och antingen i något hörn eller uppe på någonting. Och allting är på paus i den stunden. Jag bara sitter där, försöker kanalisera känslorna, gör alla övningar jag lärt mej för att ångesten ska försvinna... 

Makes no sense. 

Ovisshet och intensiv längtan fyller känslokvoten den här förmiddagen. På lur ligger också lite ängslan och ett uns tvivel. Inget påtagligt, utan mest för att påminnas om att man aldrig går säker. 

Kör till stallet för att mocka lite, pussa på min häst och dricka kaffe. Fördriva tid och tanka energi med bra människor. 

Klockan är snart halv två, och här sitter jag och drunknar i ångest och äckliga tankar. 

Det börjar med att jag blir lite arg över en skitsak, och sen eskalerar alltihop. Alla känslor stormar över mej. 

Har gjort fyra försök att skriva ner saker och ting, men nu ger jag fan upp och använder livlinan "ring en vän". 

Jag mår fan inte bra just nu. Kan inte ens tänka klart.