Direktlänk till inlägg 18 februari 2016
Vaknade med en stark känsla av att den här dagen skulle bli svår att ta sej igenom, men valde att tänka bort det och köra på med ett öppet sinne ändå. Det hade kommit lite snö inatt, så vi gick och busade i mamma&pappas trädgård på morgonrundan.
När jag kom hem hade jag ett missat samtal och ett röstmeddelande. Det är sånt som får ångesten att skjuta i höjden. Lyssnade av den och det var min boendestödjare som sa att beslutet var klart och att jag kunde ringa upp henne.
NNEEJJ!!!! Det kan jag för helvete inte!!!! Jag skrev KLART och tydligt till Anna på soc att jag behöver initiera med mailkontakt så det var det jag hade väntat mej. Så fort jag förstod vem det var och vad det gällde knöt sej magen till miljoner knutar och tårarna och paniken kom som ett slag i ansiktet. Nu sitter jag här och hyperventilerar, hetsgråter, darrar som ett asplöv. Varför kan folk inte bara ta en på fucking allvar när en säger att en behöver ha det på ett visst sätt??
En halvtimme har gått, jag har haft Nix på telefon och hetsgråtit i panik i hennes öra en stund. Skickat ett mycket upprört mail till Anna, som hon svarat på och ska vidabefordra till boendestödjaren. Vattenfallstårarna forsar fortfarande och trots att det är svårt att se så kan jag åtminstone andas nu, men kroppen vill implodera och självdö. Vill bara skita i det nu, jag behöver inte deras jävla hjälp om de ska vara så dumma. Hade ändå börjat tycka det kändes okej, men nu är förtroendekontot på många långa minus.
Måste försöka sova nån timme nu så jag orkar prata när jag ska till psyk i eftermiddag. Så jag orkar gå dit över huvud taget. Min kropp vill inte röra sej.
Hur är det rättvist ? Att de som ska föreställa hjälp inte ens lyssnar på varningarna. Så lättriggad, så bara klampar de in i mitt minfält utan att ens se sej för, så att min kropp försätter sej i omedelbar paralyserad dödsflykt, kastar sej på den stora röda panikknappen. Kan de inte bara fucking lyssna??
Har du den där känslan? Jag menar den där känslan av att någonting avgörande hände när jag var ouppmärksam. Att någonting försvann. Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...
Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...
Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd. Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...
Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | |||
8 |
9 |
10 |
11 | 12 |
13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 |
|||
22 | 23 |
24 | 25 |
26 |
27 | 28 |
|||
29 |
|||||||||
|