Vill bara försvinna i ett par dagar. Ta paus. Stänga in mej någon stans där ingen vet vart jag är, stänga av mobilen, bara vara. Men jag vill ha sällskap. Jag vill ha sällskap av någon som egentligen inte känner mej så bra, men som jag inbillar mej att jag kan vara trygg med. Någon som inte har förutfattade meningar om mej, som inte vet exakt hur jag kommer att reagera i oförutsedda situationer. Någon som emellanåt kikar lite blygt på mej och säger att jag är söt. 

Som jag kan ligga brevid (eller med) och stirra i taket och prata om framtiden och nutiden och livet och allt som är vackert. Vi kan tända regnbågar, röka i fönstret, hålla varandras händer lite tafatt. Inga tårar kommer fällas, och hela tiden kommer vara idel leenden och skratt. Kanske till och med något enstaka allvarligt uttryck, men aldrig något ledsamt och inga bekymmersrynkor, trots att våra drömmar kanske ser lite annorlunda ut. 

Längtan och närhetsbehov fyller känslokvoten.

Igår öppnade jag en dörr. Igår kastade jag mej handlöst ut för kanten som jag stått och velat vid så länge. Nu faller känslorna fritt, och det finns ingen väg tillbaka. Jag tycker själv att det är absolut efterblivet, och det skrämmer ihjäl mej så pass att jag haft obehagliga drömmar hela natten. Jag minns inte vad som exakt hände, men känslan jag hade när jag vaknade var total ensamhet, svek och ett helkrossat hjärta. Nej inte ens krossat - passerat. Puré! 

Men det gick över. Lite grann åtminstone.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Har du den där känslan?  Jag menar den där känslan  av att någonting  avgörande hände  när jag var ouppmärksam.  Att någonting försvann.      Igen så är det här det hamnar när det är alldeles, alldeles för mycket. Jag har pushat m...

Kan inte sova. Det snurrar i min skalle. Det är vinter nu och med vintern kommer tröttheten, oron, desperationen. Det här är dessutom första vintern på ÅTTA år som jag inte är heltidssjukskriven. Har alltså ett jobb jag måste gå till och kan inte b...

  Trots all höstdepp så känner jag mej ändå rätt bortskämd.  Folk gormar om att veden är slut överallt men här sitter jag och väntar på ett lass från min bästa granne som spar sin ved att sälja till oss i området.Sitter på mitt kontor, tillika gä...

Lamslående ångest. Igen, igen. Att vänta på besked, fyfan. Ovisshet är den värsta känslan. Den värsta ångesten. Politiken. Sjukskrivningen. Försäkringsbolaget. Jobbet. Vill bara fucking veta. Nu. Jag orkar inte. Jag. Fucking. Orkar. Inte. D...