...så bara RÅKADE jag beställa hem ett par pumps till. Aaalltsåååå nu får det nog räcka. De var bara helt perfekta till min nya klänning. Man MÅSTE faktiskt ha ett par röda pumps, annars är man kass. 

Tänkte att huvudvärken kanske kunde släppa lite, men nej. Den vill bara inte. Den vill vara äcklig och påträngande. 

Ska fortsätta läsa en stund, sen gå och lägga mej så fort pappa har ringt om besked ifall jag kan ta bilen till jobbis imorgon. 

Det är fint när man kan börja se saker i livet som man uppskattar. Jag älskar att laborera med min egen hjärna. Möjligheterna är oändliga om man bara vet vilka knappar man ska trycka på. Jag har skaffat mej egenskaper som jag för tio år sedan innerligt önskade att jag hade. Jag ville vara tuff och frigjord, jag ville våga säga och göra som jag ville. Ville vara mindre svartsjuk. 

Jag började fundera mer på hur jag själv ville vara än på hur andra ville att jag skulle vara, och började därigenom sakta med säkert omforma mej själv till personen jag är idag.

De senaste två-tre åren har jag märkt att folk jag lär känna lägger märke till precis de egenskaperna som jag för tio år sedan så innerligt önskade att jag besatt. Då var jag en liten grå mus som helst av allt ville göra så mycket som möjligt för att märkas så lite som möjligt. Jag VILLE kanske visa att jag kunde svaret på den där frågan. Egentligen var jag nog lite stolt över att jag var den enda i klassen som kunde stava till "meteorologi" när vi gick i femman, men jag ville bara sjunka genom jorden när uppmärksamheten riktades mot mej.

Men jag önskade aldrig att jag var någon annan. Jag önskade bara att jag var en lite annorlunda jag. Allt det där lyckades jag med, samtidigt som jag lyckades behålla min inre kärna och det som gör mej till jag. Visst tappade jag bort mej själv på vägen. Flera gånger! Svek mej själv och andra, vem har inte gjort det? 

Men!

 Idag är jag en jävla amazon! Ingen får tala om för mej hur jag ska vara eller hur jag ska leva mitt liv. Jag tar åt mej av goda råd och konstruktiv kritik och gör mitt eget av det. Jag är inte längre rädd för att synas och höras. Blir inte längre osäker när någon höjer på ögonbrynen om mina åsikter och uttalandet. Jag är precis den jag vill vara. Jag har levt ett hårt liv som hela tiden varit kantat av psykisk sjukdom. Jag är mycket väl medveten om att jag idag har större självinsikt än vad de flesta har när de är 30-40. Och jag är så jävla stolt över det. Jag är så förbannat stolt över att jag kan sitta här idag, livs levande, med alla mina hundratals ärr på kroppen som bevis för kampen jag fört mot mej själv och säga "Jag är stark och jag är stolt och jag är förjävla awesome och ingen kommer någonsin kunna ta det ifrån mej."

Så jag fortsätter leva mitt liv precis som jag själv lärt mej att leva det. Struntar blankt i att jämföra mitt med andras. Just idag är jag nöjd, och det är den här känslan jag har kämpat i hela mitt liv för. Jag har kontroll.

Dom kan klaga om dom vill

jag har slutat att bry mej som sånt.

Jag är glad att jag finns till

det breddar upp min horisont. 

- Bob Hund