Förundrad över hur mycket energi det tog att vinna den där striden mot min egen fuckup. Var tvungen att sova ett par timmar på soffan för att kunna gå vidare med den här dagen. Sick. Ett steg i taget och än har jag inte vänt om. Jag kämpar på och nu är jag ytterligare ett trappsteg upp. Så jävla duktig.

Det skulle ha regnat idag men är strålande sol, så jag ska hutta i mej lite frukost och rida ut en sväng i våren på min älskade älskade häst.

...och jag uppbringade all jävla vilja och skickade det där smset som min efterblivenhet sa att jag absolut inte fick. Berättade om det där som jag absolut inte fick lov. Stack hål på mina egna bubblor, because fuck you. 

Det är så märkligt, hur hjärnan reagerar på inbördes motstånd. Hur man kan vara så utom kontroll över sej själv. Efter att ha fått pratat i telefon en stund ebbades rädslorna ut, blev mindre skarpa. Nu fryser jag så jag skakar pga urladdningen, men det är fint på något sätt. Den tyngsta svärtan i bröstet har lättat. Det här får bli en lugn dag. 

Det fördes ett sällsamt krig inuti min kropp

men ingen kan slåss som jag. 

Tungsint idag. Min hjärna lever sitt helt eget liv och målar fritt upp bilder på hur människor jag tycker om skulle kunna svika mej. Kan riktigt känna hjärtat krossas, gång på gång, och det sprider sej genom kroppen som en löpeld. Placebokänslor - som om det redan hänt. En föreställning om hur det skulle kunna bli, att jag måste vara beredd för fyfan om jag inte såg det komma. För hur skulle någonting i mitt liv kunna vara fint en längre tid? 

No matter how many times you tell me
No matter how hard you try to convince me
I can't stop, I can't stop, I can't stop, I can't ....

Giving up, giving up, really giving up
Could stop all this but I can't.

(Don't waste your time on me, you're already the voice inside my head)